Jag är inne i en bröstperiod. Så där att jag tänker väldigt mycket på mina bröst. Jag vet att det fanns människor under puberteten som mådde väldigt dåligt över sina bröst, jag var inte en av dem. Jag brydde mig knappt. Det fanns tjejer då, precis som det finns kvinnor nu, som ville ha större bröst. Jag var ju ung under 90-talet då silikonbröst á la Pamela Anderson och systrarna Graaf var någon form av ideal.

jag har alltid varit sportig men ändå haft stora bröst. Stora i förhållande till min kropp. Jag har tidigare sagt att jag är liten och jag är runt 155 cm och jag väger runt 40 kilo. Ändå, hur mycket jag än tränat så har brösten alltid varit C eller D-kupa. Det är som att allt överflödigt finns i brösten.

Just nu har jag gått ner i vikt. Och mina bröst är hängiga. det är egentligen inget jag lider av. Det är bara fakta. Jag har gått upp och ned så mycket i vikt under de senaste tio åren att brösten lixom inte hänger med. jag vet inte alls hur jag ska förhålla mig till det. Jag är absolut inte inne på att göra någon operation eller liknande utan är mer inne på att jag lixom mäter hur snygg jag är med mina bröst.
Som nu när mina bröst känns tunga och hängiga då är jag inte nöjd utan vill börja träna. Fixa till mig. “ta mig samman”.
det är lixom brösten som är måttstock för hur snygg jag känner mig. Och nu känns inte brösten snygg alls och jag känner mig hängig och ful.

Ja det är komplicerat det här med bröst. Men det är bara komplicerat för oss tjejer. Eller för mig. Ingen annan tänker på mina bröst på det här sättet. Så egentligen är det onödigt och bara negativ energi som jag alstrar genom att använda mina bröst för att fundera på hur min kropp ser ut. Den är ju hel och funkar och gör inte speciellt ont. Och nu behöver jag bli starkare och uthålligare (och få lite mindre bröst igen).