• barn,  Gravid!

    Vad ska vi med den till? 

    I helgen hämtade jag och V ut vår vagn. Den står nu i vårt vardagsrum pga att V håller på att pilla på den. 

      
    Vagnen är den sista stora saken vi har köpt. Vi eller v (som gravid kvinna i Tyskland är man både fysiskt och mentalt funktionsnedsatt) fick en genomgång av vagnens funktioner och jag stod bara bredvid och tänkte vad ska vi med en barnvagn till? 

    Alla andra saker vi köpt vilket är en babysitter, badbalja och babyskydd har jag kunnat se ett användningsområde för men barnvagnen kan man ju bara använda om man har ett barn. Och det har ju inte vi. Och det känns heller inte som om vi ska få något. 

    Förnekelsefasen kom sent i den här graviditeten. 

    Kommentarer inaktiverade för Vad ska vi med den till? 
  • barn

    Vad är jämställt?

    Nu när vi ska bli föräldrar så tänker jag mycket på min och Vs relation. Vi har ju lixom skaffat oss ett projekt på minst 18 år som ingen av oss kan ta oss ur så samarbetet måste funka. 

    Som ni vet är det vädligt viktigt för mig att få fortsätta vara Alex och inte bara mamma, även om jag inser att livet och jag kommer förändras. 

    Både jag och V vill vara närvarande i våra barns liv. Krama dem, uppmuntra dem, följa med i deras värld och uppleva saker med dem. Och det kräver ju ett visst mått av jämställdhet. Men vad är jämställdhet? 

    Är jämställdhet att vara vakna varannan natt? Att om jag ammar så byter V blöja på natten? Att ta lika många bajsblöjor var? Att jag ska pumpa ut så att V får flaskmata? 

    Och hur kan man visa på jämställdhet utan att för den sakens skull trolla bort det faktum att jag och V är individer med helt olika förutsättningar, styrkor och svagheter? 

    Jag upplever redan nu, utan barn, att föräldraskapet kommer med en massa krav som är helt motsatta. Tex att man ska vara föräldraledig men inte för länge, man ska amma men inte för länge, man ska jobba men inte för mycket, man ska dela föräldraledigheten men kvinnan ska ta allt ansvar. 

    Jag kan också bli less på jämställdheten. Jag har ett kontorsjobb medan V jobbar 100% i projektform där han kan jobba dygnet runt i månader och sedan ingenting i några veckor. Vi har inte samma förutsättningar varken som varandra eller som andra föräldrar. 

    Jämställdhet är så jobbigt när det är ett stereotypt krav utifrån, där samhället försöker trycka in oss i formar där vi inte passar. Däremot den uppdelning av vardagen som jag och V lever i, är vad jag kallar rättvis, alltså enligt oss. 

    Kommentarer inaktiverade för Vad är jämställt?
  • barn,  tankar

    Hundhjälp, tack!

    Överlag tycker jag inte om husdjur. Jag gillar kor och lamm och igelkottar och pingviner. Men jag har svårt för hund, katt, kanin och hamster. 

    Det är egentligen inte hundens fel (hundfokus i detta inlägg) utan ägarnas. Jag gillar inte ouppfostrade hundar eller hundar som är “överallt”. En väluppfostrad hund, enligt mig, är helt underbar och de har jag inga problem med. 

    Jag definierar väluppfostrad hund som en hund som lyssnar på “order” tex sitt eller stanna. Som förstår att soffan eller köket inte är tillåtet. Som inte hoppar eller “attackerar” folk när den hälsar. Och inte drar i koppel. Är inte detta ganska normal uppfostrad eller är det väldigt höga krav? (Jag har förståelse för valpar). 

    Min syster har en sån här hund: 

      
    Och jag hatar den. Den är ouppfostrad och gör allt ovanstående. Den är två år. Den vägrar att respektera regler, vi kan bygga murar för att den inte ska vara i köket och ändå smiter den in så fort den får chansen. Den är ÖVERALLT alltså tom på matbordet (hemma hos syrran och då så klart överallt). Och den bits när den hälsar eller leker. Jag vet ju att detta är min systers fel som är extremt okonsekvent med uppfostran. 

    Nu till poängen. Vi vill inte ha hunden nära vårt barn. Hunden är helt ovan med barn och vild. (Dessutom är jag lite allergisk). Hur säger man detta på ett bra sätt? Där syrran är, är ju tyvärr hunden. Tids nog kommer hunden bli tvungen att träffa barnet, hur gör man då? 
    (Min syster är extremt ombytlig så i smyg hoppas jag att hon ska göra sig av med hunden men det kan jag inte säga till henne). 

    Kommentarer inaktiverade för Hundhjälp, tack!
  • barn,  Gravid!

    vad behöver man?

    IMG_3244

    Alltså jag vill verkligen inte ha massa onödiga barnsaker hemma. Jag vill mer känna in vad jag och V och barnet behöver och sedan köpa det då. Vi har redan köpt en del grejer som vi vet (tror) att vi kommer använda. Detta är alla våra kläder i storlek 50/nyfödd och vi kommer inte köpa något mer. Vi kommer troligen gå låna och kanske får vi något. Vad jag har hört så har barn storlek 50 i typ två veckor så vi får tvätta lite oftare och blir det varmt så kommer nog babyn ligga i blöja och inget mer.

    En sak som jag verkligen reagerat på är att barnkläder är himla dyra! Så allt ovanstående, och allt vi inhandlat hittills har vi köpt på rea. Det tycker jag känns himla bra, jag känner mig verkligen superekonomisk och som världens bästa mamma när jag köper saker på rea, reafynd är annars inget som ligger lätt för mig.

    Kommentarer inaktiverade för vad behöver man?
  • Gravid!

    Mål 2016 del 1

    Mitt främsta mål för året är ju så klart att överleva graviditeten och att inte skilja mig från V pga sömnbrist eller att han är dum i huvudet. 

    Mitt andra mål är att släppa taget om bäbisen. 

    Först och främst vill jag säga att jag beundrar kvinnor (eller män) som är hemma med sitt barn länge. Jag är feminist i den meningen att jag tycker att det är upp till varje par/familj/person att bestämma hur de ska leva sitt liv. Om en kvinna vill vara hemma 10 år eller 10 dagar så är det lika rätt i mina ögon. 

    Jag däremot har inget sug att vara hemma med barn och jag är rädd för att vara en levande napp, därför vill jag tidigt öva mig, V och barnet på att vara i olika konstellationer. Jag vill absolut amma barnet men redan i början lämna barnet med V för att handla mjölk, duscha eller andas en stund. Från början kanske 15 min för att det ju äldre barnet är ska bli längre och längre stunder. 

    Jag vill dock poängtera att “släppa taget om barnet”-målet gäller till V. Jag tror att anknytningen är superviktigt och även fast vi har många fina vänner runt oss så handlar det här första året om mig och V. Jag vill inte släppa barnet till “alla andra” utan då får vi anpassa våra planer. Vi vet redan nu två tillfällen under hösten då vi behöver barnvakt och då har vi engagerat min absolut bästa vän. 

    Jag räknar också med att jag kommer bli knäpp i samband med förlossningen och anse att barnet är mitt och enbart mitt och att utan mig i fem sekunder kommer barnet dö, troligen bli uppäten av lejon. Därför är det så viktigt för mig att detta är just ett mål, som jag och V självklart är överens om. 

    Kommentarer inaktiverade för Mål 2016 del 1
  • barn

    Är en flicka lite bättre? 

    Var på en väns födelsedagsfest och satt och lysande på två av hennes bekanta som pratade om det här med barn.

    Person1: i många länder är det ju mycket mer värdefullt/betydelsefullt/viktigt att få en pojke (med tanke på arv och socialstatus och att pojkar kan jobba osv). 

    Person2: ja det är så konstigt för i Sverige är set ju tvärtom, flickor är ju mycket mer efterlängtade. 

    Jag satt där i någon form av chock (efter person 2:s kommentar) och undrade om jag hade kastats några hundra år tillbaka i tiden. Är detta allmänt vedertaget i Sverige? Att flickor är bättre än pojkar? Eller var detta personens åsikt som hon generaliserade? 

    Och till sist. Kan vi inte sluta värdera kön. Man kan hoppas på ett kreativt barn, ett framtida fotbollsproffs eller ett friskt barn. Men måste vi ha en förhoppning om hur barnet ska kissa och fortplanta sig? Snopp eller snippa? 

      

    Kommentarer inaktiverade för Är en flicka lite bättre? 
  • barn

    Det slutna sällskapet för mammor

    jag är 30 år, vilket betyder att flera och fler av mina vänner får barn. Jag är en person som har några få (kanske fem) nära vänner och resten bekanta. Med mina nära vänner pratar jag om allt. Vi kan diskutera politik eller ta ned dejtens beteende och sms i småbitar. Vi delar livet, det bra och det dåliga. Stöttar och pushar varandra. Och jag älskar dessa relationerna.

    men jag har inga barn, så därför blir jag mer och mer ensam. För kvinnor med barn har ett speciellt sällskap där man som kvinna utan barn inte får vara med eller uttala sig. Men vi har ju delat allt tidigare? Inte bara det vi hade gemensamt, hur blir det så här? Ja jag vet inte. Låt mig komma med ett konkret exempel:

    Min dåvarande bästis bestämde försökte i flera år få barn och fick till slut hjälp med IVF, under hela processen och de första månaderna av graviditeten var jag hennes stöd. Hon berättade för mig om besvikelse när mensen kom, om hur sexet blev oinspirerat, om hennes mans ovilja att använda IVF osv.
    Då var jag sängliggande pga krossad kropp och hade mycket ont och mycket negativa tankar, mycket frustration. Men jag berättade för henne och vi delade och försökte förstå, gav de råd som vi kunde hitta och framför allt lyssnade vi på varandra.

    Från den sjunde månaden av graviditeten så hörde jag inte av henne. Hon ignorerade mina mail, samtal och sms. Hon fick barn och smsade mig det samt en bild, hon hade en blogg för barnet som jag läste, men vi sågs aldrig och vi pratade aldrig. Jag försökte men det gick inte.

    Kanske gjorde jag något fel, kanske ändrades hennes behov, kanske behövde hon konkreta råd från andra mammor och behövde ingen som “bara lyssnade” så som hon hade behövt innan.

    Visst finns det saker med barn/graviditet/förlossning som en kvinna utan barn inte kan förstå fullt ut, eller kanske en föreställa sig men om mammorna slutar prata med oss barnlösa kvinnor så får vi ju heller ingen chans att försöka förstå.
    Jag tror att de allra flesta kvinnor har förståelse för att barnet får mycket fokus, att saker blir krångligare och tar längre tid det kan vi räkna ut med lilltån (och även många män) så varför blir vi utfrysta så fort någon vän får barn?

    Det är lixom tråkigt att se vän efter vän gå över till mamma-sidan, där man inte ens får chansen att vara med. Där man får höra saker som “du har inga barn så du vet inte hur det är”, “kärleken till ett barn kan bara mammor förstå” osv.

    Det gör mig verkligen ont att tappa vän efter vän, det gör mig rädd och min enda räddning är ju att själv få barn. För då får jag ju inträde i mamma-klubben och tillbaka alla vänner. Frågan är ju då, om jag vill ha dem? Jag vill ju vara mer än mamma, jag vill ju fortfarande vara Alex. Men mer om mina tankar kring det i ett annat inlägg.

    Kommentarer inaktiverade för Det slutna sällskapet för mammor
  • barn,  Förhållanden,  Känslor

    Surrealism

    Det är ju en del som frågat, hur känns det att han blivit pappa. Det är egentligen inget jag vill prata om för det finns inte så mycket att säga. Det angår inte mig. Därmed inte sagt att det inte känns. Hur det känns är lite knepigare att förklara men jag gör ett försök. För jag vet att många inte tror mig när jag säger att det inte gör ont och är oroliga över mitt lung. Så nu reder jag ut det, för idag slog det mig varför jag är så lugn och oberörd.

    Först och främst, han och jag har ingen relation idag. Det finns ingen vänskap och ingen bekantskap. Vi är främlingar för varandra. För det andra så har hon varit gravid ett tag. Det var betydligt jobbigare att få veta att hon var gravid än att barnet är fött. Att få veta om graviditeten och veta att det var precis allt som mitt ex ville och inte ville ha, att veta att det var våldsamt mellan dem och att ett barn skulle leva i det och att känna någonstans att det skulle varit jag, var jobbigt. Vi hade aldrig pratat om barn mer än i början av vårt förhållande. Då ville han ha barn men jag ville att vi skulle vara ihop ett tag först och att jag ville bli lite äldre. En gång precis i början när vi fortfarande bodde i olika länder trodde jag att jag var gravid. Han var så glad, och så ledsen när det inte var något barn. Sedan pratade vi aldrig mer om det. Inte på riktigt. Mer än att jag ville gifta mig innan jag fick barn. Japp, jag är lite gammalmodig sådär.

    Hursomhelst, jag har ju vetat om att dom ska ha barn ganska länge men hur länge det än är så är det också väldigt nära inpå vår separation. Det har bara gått ett år. Det känns märkligt. Samtidigt är det väldigt mycket som hänt sedan dess. Men ja, för ett år sedan så satt vi och pratade, kramades, grät och tyckte bägge att det var jobbigt. Idag är han pappa med någon annan. Varför är jag så lugn? Det är så himla surrealistiskt. Egentligen, om jag tänker efter, så är det ju inte det. Egentligen är det så förutsägbart. Han mådde så dåligt, tyckte åldern var jobbig, kämpade med allt han inte hade och kände nog att han hade en sista chans att få det liv han ville. Få det barnet han så gärna ville ha. Den familjen som var så viktig för honom. Och det vill jag att alla ska veta, jag unnar honom den familjen och barn. Han är en underbar pappa, det är jag säker på. Jag vet att han kommer älska barnet gränslöst. Om det räcker kan bara tiden utvisa. För är det något jag tycker är jobbigt så är det risken att deras barn ska få det jobbigt. Det hade jag tyckt oberoende av vilka föräldrarna var.

    Jag är lugn för det har passerat tid. Jag är lugn för det har ingen påverkan på mitt liv som det är idag. Jag är lugn för att det är så overkligt. Men det är vad det är. Ett till barn i denna värld. Ett barn som kommer ha världens bästa pappa. En pappa som jag hoppas barnet kommer älska. Ett barn som jag hoppas lyckas med det ingen annan hittills lyckats med, att ge honom den bekräftelsen han behöver.

    Kommentarer inaktiverade för Surrealism
  • barn

    Överbefolkning och barn

    Jag hörde en intervju för ett tag sedan med Dominic Monaghan där han sa att vi håller på att överbefolka jorden (sant!) och hade det varit något annat djur så hade vi haft “skyddsjakt” på det djuret, men vi anser oss bättre än alla andra (sant!) och att vi någon gång kommer att behöva välja mellan att ha någonstans att bo och någonstans att odla mat (sant!). Hans “lösning” på detta var att man fick ha ett barn gratis, sedan fick man välja (om man vill ha fler barn det vill säga) om man ville ha ett biologiskt barn eller adoptera ett barn, väljer man ett till biologiskt barn får man böta en summa väljer man att adoptera blir det gratis. Och så fortsätter det så vill man ha tre barn är böterna för ett biologiskt barn högre medan adoption fortfarande är gratis.

    Först tänkte jag att han var helt dum i huvudet!, men sen så…

    Det som slog mig är ju att vi i Sverige får betalt för att få barn och uppfostra dem under flera år, idag (med tanke på att barnbidraget inte har höjts i samma takt som inflationen) så är det väl mer ett litet bidrag än någon större del men hur som helst så får vi betalt varje månad för att vi ska ta hand om barn. Detta lever kvar från en tid då vi desperat behövde bli fler, vilket vi inte behöver idag.

    Min andra insikt är ju att det finns betydligt fler barn än det finns föräldrar, i världen. Det finns föräldralösa barn, barn som lever med föräldrar som inte har de ekonomiska förutsättningar att ta hand om den, barn som lever med missbrukande föräldrar och barn som tvingas gifta sig för att rädda familjens heder eller ekonomi.

    Jag förstår att alla är olika, så klart!, men jag tänkte också att OM man inte får barnbidrag (men kanske lite bättre betalt för sin föräldraledighet) så kanske människor väntar med att skaffa barn lite. Nu har vi ju redan en hög ålder för förstföderskor i Sverige (i Stockholm i alla fall) men jag tror verkligen att man blir en bättre förälder om man har byggt upp sig själv på många olika plan innan. Man vet vem man är som vän, kollega, dotter, fru/flickvän/sambo och man kanske tom vet vad man vill jobba med och vilken typ av karriär man vill ha. Då är det lättare att ta sig tillbaka till arbetsmarknaden och jag tror att man mår bra av det (eller om man kommit fram till att man trivs bäst som hemmafru så vet man ju det). Jag tänker mig också att man då behöver ta ett större ansvar själv för ekonomin, man kan lixom inte köpa en lägenhet på 50 kvadrat för 4 miljoner och inte ha något annat sparande, utan man måste ha ett sparkonto för barnet, för att ha råd med barnvagn och allt som barnet behöver.
    Men då blir ju barn en klassfråga tänker ni nu?
    Ja, men jag tror inte på klass, jag tror på att arbeta hårt (och det kan alla göra). Men om ni tycker att det känns bättre så kan barnbidraget vara behovsanpassat och utbetalas i form av “presentkort” på babyaffärer så att man enbart kan köpa barnvagn, sparkdräkt och blöjor med de pengarna.

    Kommentarer inaktiverade för Överbefolkning och barn
  • barn

    Barnfritt, tack!

    Vet inte om jag berättade det men när vi flög hem från New York så satt vi framför ett par med en bäbis på kanske sex månader eller ja, runt där. Han kunde inte gå så han var under ett år.

    Vi blev försenade så, så vi fick vänta både vid gaten/flygplatsen och sedan en bra stund på flygplanet. Vid gaten så gjorde inte detta barn något väsen av sig men från det att vi satte oss på flyget till att vi lyfte gallskrek barnet, i panik. Troligen var ungen otroligt trött (men vad vet jag?). Barnet fortsatte också gallskrika bra länge i luften. Så sammantaget kanske han gallskrek i 1.5 timme.
    Visst är det “synd” om barnet som blir så hysterisk av en eller annan anledning. Men grejen var att hans föräldrar var helt sjuka (?). De skrek på flygpersonalen, de slog i min stol när jag lutade den bakåt, de skrek åt varandra (och åt sina föräldrar som var med).
    I mina ögon så var det inte konstigt att barnet var hysteriskt och levde om när föräldrarna var exakt likadana.

    Först och främst så skiter jag i vem som sitter bakom, jag har betalat lika mycket som någon annan på planet för min biljett och jag vill fälla stolen på ett nattflyg över atlanten oavsett vem som sitter bakom.
    För det andra: JA!, jag vill ha barnfria flyg eller barnfria avdelningar på flyg. (Eller kanske främst föräldrafria flyg). Det finns barn och föräldrar som är hur duktiga som helst på att flyga men när jag flyger så vill jag koppla av. Jag vill inte höra eller se andra människor och barn har inte riktigt lärt sig gränser ännu (åldern på barn kan ni säkert fundera ut).
    När jag reser med barn så skulle jag vara mer avslappnad om jag vet att “på det här flyget så “räknar” folk med att det finns barn och att det kan störa”. Även fast jag så klart kommer göra allt för att ha så tysta och lugna barn som möjligt.

    Vill man inte ha barnfria miljöer så kanske man kan säga “tyst avdelning” som SJ har och där barn inte är välkomna. Varför skulle jag behöva betala extra för att få en lugn och fin flygning? Nej det är upp till flygbolaget att se till att jag (och alla andra) får en behaglig och bekväm resa och då måste man kunna göra valet om man vill resa med eller utan barn.

    Vad tycker ni om barnfria miljöer?

    Kommentarer inaktiverade för Barnfritt, tack!