Jag har inte skrivit något om mig och T på ett tag och jag tänkte… att något kanske jag ska nämna om det. Som jag tidigare skrivit så träffas vi fortfarande som par, något som inte bara överraskar Natalias mamma och min chef, utan många som frågar finner nog detta lite underligt. Att vi flyttade i sär men fortfarande är ett par. Att vi gick från sambos till särbos, det utmanar nog gemenemans syn på hur relationer ska utveckla sig.

Det är inte så här jag vill att mitt liv ska vara, jag vill gärna ha hela kakan med familj och barn – men just nu klarar inte T av mer än detta. Att välja när vi ska träffas och att kunna krypa in i sitt hem utan krav på umgänge. Han är inte i mentalbalans och han säger det själv, men jag har ännu inte utmanat och frågat hur han jobbar med att ta sig till en mentalt stabilplattform. Men ett steg i taget.

Nu är det så att T och jag träffas, regelbundet men det jag saknar är att ses på stan, gå på middag, se en bio, umgås med andra eller umgås hemma hos någon av oss med familjen. Jag anar att jag har högre förväntningar, att frekvensen jag vill träffas med inte riktigt matchar frekvensen han klarar av att binda upp sig till – så jag försöker backa och andas. Uppskatta den tid vi ses och ger varandra.

Just idag är mitt tålamod lite sämre, han är ovanligt tyst (kanske beroende på jobbkonferens) men min förståelse och mitt tålamod är inte på topp. Något som påverkar hela dagsformen och jag finner mig själv ständigt tittande på mobilen för att se om han reagerat. Suck.