Den här boken har vi läst i den bokklubb som jag startade tillsammans med en kollega när jag flyttade till stan för åtta år sedan. Så i åtta år har vi regelbundet läst en bok, träffats över en soppa och en fika för att prata om allt mellan himmel och jord – och lite bok.
Till att börja med, vår bokklubb har några regler:
1. Max 300 sidor
2. Ingen faktabok
3. Ska finnas översatt till svenska
4. Ska finnas i pocket

Det är alla regler som vi har, och vi har läst allt i från Harlequin noveller till mer seriös litteratur, till och med på gränsen till faktaböcker, men vi försöker hållas oss till reglerna.

Sist vi hade bokklubb var det min tur att välja bok, och jag hade denna liggandes på mitt sängbord. Nu har jag läst den, och jag har låtit det ta lite tid trots att jag helst av allt ville sluka den från pärm till pärm – men jag har känt att den måste få mogna, jag måste få känna in och reflektera över beteendet och känslorna som dyker upp.

Det är en självupplevd historia, och Åsa Hellbergs egna historia om hur hon upptäckte att mannen hon var “head over heels” förälskad i var sexmissbrukare. Hur hon valde att stanna kvar, inte en, inte två men flera gånger. Hur hon mitt i allt detta kom till insikt att hon var medberoende och hur de började få hjälp av den enda klinik som behandlar sexmissbruk i Sverige!

Åsas berättelse är naken, ärlig och rätt fram. Det är inte krumbukter och krumelurer, utan en berättelse direkt från hjärtat hur hennes resa såg ut, från det att hon träffade “Jonas” till den dag de genomförde det sista momentet och ansåg sig färdiga med behandlingen. Det som kanske har berört mig mest är att jag förstår hur hon resonerar, jag förstår hur hon kan stanna kvar i en relation där mannen gör så mycket för att såra henne – och det tror jag inte är ett “sunt” förhållningssätt. En man eller kvinna som inte har medberoende tendenser skulle aldrig acceptera ett sådant beteende. Ingen kärlek i världen skulle kunna ge ursäkter eller förklaringar till varför man blir så känslomässigt misshandlad. Men jag har befunnit mig i den röran, jag har själv känt ett så stort behov av att hjälpa och stötta att jag ställt mig själv och mina behov åt sidan. Nu hade inte den mannen ett sexmissbruk, men ändå en mycket svår situation att hantera. Som tur är insåg jag att jag inte räckte till, jag sökte och fick hjälp att hitta mig och mitt förhållningssätt till det. Annars hade jag nog också gått sönder, precis som Lotta gör.

Jag har såklart också funderat på hur jag skulle bete mig om jag hamnar i en liknande situation igen. Skulle jag kunna förhålla mig nyktert till det? Mitt svar? Jag vet faktiskt inte. Jag tror att jag idag är starkare och mindre beroende av andra och med en bättre självkänsla, men jag vet också att när jag blir kär så tappar jag all logik och går helt upp i mina känslor.
Så jag får helt enkelt vara på min vakt, och hoppas att jag har stöd från människor runt omkring mig, OM det är så att jag skulle hamna i en så destruktiv relation.

Summa summarum – läs boken, den är grym!

(För en bättre recension, läs gärna det här blogginlägget här)