Varannanveckasfamilj

  • jobb,  T,  Varannanveckasfamilj

    Friyay!

    Jag lever i tät symbios med min kalender, ännu mer nu än normalt. Det beror till störst del på jobbet, det finns ingen möjlighet att omorganisera, skjuta på eller planera om. Vi rör oss mot en kritisk punkt och de kommande veckorna kommer att vara extremt avgörande för hur slutresultatet blir. Igår fick jag godkänt att vid behov begära ut övertid för att nå målen, en möjlighet jag helst avstår ifrån att använda men som jag troligtvis kommer att behöva.

    Sen är det Ts resor, barnens kvällsaktiviteter de veckor de är hos oss och så min egen träning. Vänner som vill träffas och så även familj. Så nu behövs den här kalendern, synkning med Ts kalender och säkerställa att vi inte planerar bort varenda ledig stund vi skulle ha kunna haft tillsammans.

    Men nu är det fredag, låt oss avsluta den här arbetsveckan. För min del siktar jag in mig på ett träningspass efter arbetsdagen, och det ska bli riktigt skönt!

    Kommentarer inaktiverade för Friyay!
  • Träning,  Varannanveckasfamilj,  vardag

    Tystnaden

    Jag njuter av tystnaden och lugnet ikväll. Kidsen är hos sin mamma och T åkte till Barcelona på managementmöte imorse. Så ifrån huset fullt till ensam hemma, för att återanvända lite 90-tals klassiker ?

    Så nu ikväll njuter jag av att ha soffan för mig själv, se på Idrottsgalan och känna på trötta muskler efter kvällens träningspass. 

    Kommentarer inaktiverade för Tystnaden
  • exfru,  livet,  Mr T,  Varannanveckasfamilj

    jag hade ett sammanbrott igår

    Ja… ett melt down. Jag har mina moments när jag blir så där kvinnligt överdramatisk (ja, för mig ett drag jag sällan ser hos män). På väg hem från jobbet hade jag ett långt samtal med en vännina som precis som jag träffat en man med en exfru och barn. Vi kan säga att hennes approach på att bli en del av familjen skiljer sig från min. Om jag försöker smyga mig in, observera och jobba med  små förändringar har hon gjort det motsatta. Klivit in och sett sig som en naturligt omtyckt person av barn och unga, och tagit det för självklart att dessa barn också ska göra det. Vi hade ett långt samtal, och jag sa att jag inte har någon aning om jag gör rätt – men det har fungerat hittills. Sonen till hennes pojkvän vägrar just nu träffa henne och någon lösning har de inte i sikte.

    Men jag kom hem och försökte vid tre tillfällen ringa T. Jag visste att han var och tränade med sin äldsta son, för jag såg dem på parkeringsplatsen vid gymmet – men ingen mer info än så. Jag försökte nå honom via telefon och sms utan respons. Mitt blodsocker sjönk till under knäna och när T kom hem kunde jag inte hålla tillbaks längre. Jag gnällde och frågade, ställde honom mot väggen och försökte få svar. Självklart kom frågan om den just nu icke-befintliga strukturen kring barnen upp och det faktum att just nu är det ex-frun som bestämmer, genom att inte kunna bestämma sig. Detta driver mig till vansinne ibland, ibland är det okej. Jag vill bara veta när och hur vi har barnen… inte sitta som en åskådare och bara spela med. Problemet är att T…

    1. tror att exfrun är bipolär, schizofren eller åtminstone har någon psykisk störning utöver depressionen
    2. inte vill att barnen ska utsättas för bråk och konflikter
    3. i 15 år har låtit exfrun bestämma och leva på detta sätt, med andra ord ett mönster som är svårt att bryta
    4.  inte ser att han är medberoende

    Så jag försökte få T att uttala sig, kommer det vara så här för alltid, eller kommer han jobba för en förändring. Jag kan inte säga att jag är helt nöjd med svaret jag fick men vi lovade i alla fall att jag ska försöka vara mindre dramatisk, han ska jobba för en förändring (långsam) och han förstår att jag tycker att det här är jobbigt. Bara det var en skön bekräftelse att få.

    Men inte nog med det, för idag går jag runt med en tung klump i magen. Jag vet att jag förstorar mina känslor när jag är trött och hungrig. Jag vet att jag är en liten drama queen då. Jag kommer inte lämna T på grund av detta, jag vill dela mitt liv med honom. Så idag har jag en tung klump i magen och en obra känsla i bröstet… Suck.

    Kommentarer inaktiverade för jag hade ett sammanbrott igår
  • livet,  resor,  Varannanveckasfamilj

    Ge mig mål – resemål!

    Hej. Resegalningen här. Jag är sååååååå resesugen. Tänk er en solig weekend någonstans? Eller ett spa-besök? Eller en skidresa? Jag tror att jag återigen har drabbats av verklighetsflyktsbehov. Vardagen är här. Trots att jag än inte  har tillbringat mer än två arbetsdagar på kontoret så längtar jag bort. Det är den tiden på året när ingenting driver mig så hårt som reslusten. Jag tror ni vet vad jag är ute efter? Bara en liten paus från gråa, kalla, blåsiga och regniga västkusten. En liten? För ett år sen satt jag taggad till tänderna och laddade för mitt Australien äventyr. Just nu har jag inte ens min nästa resa inbokad. Förstår ni? Den är inte ens planerad!! Den är en dröm, en önskan – inte ens konkretiserad i en bokningsbekräftelse.

    Så helt ärligt sitter jag och söker resor. All Inclusive resor med avresa direkt efter skolavslutningen i juni. Till värmen. Med träningsmöjligheter och massor med sol, bad och mat. Om det blir Kroatien, Spanien, Italien eller Grekland spelar faktiskt inte så stor roll. Hade inte mr T varit en sån chicken hade jag gärna bokat Turkiet, jäkligt bra priser och fina hotell. Självklart är priserna en effekt av det oroliga läget i landet, men liksom den Egyptiska turismen drabbas den Turkiska på ett orättvist sätt. Det är ett vääääääldigt stort land, och långt ifrån de oroliga områdena till turisternas resemål.

    Har ni några bra förslag på All Inclusive i medelhavet, någon dold liten pärla som ni hittat – hit med den! Jag suktar efter reseförslag och ögongodis…

    Kommentarer inaktiverade för Ge mig mål – resemål!
  • familj,  Mr T,  Varannanveckasfamilj

    Det här livet hörni. Igår fick jag reda på att barnen ska till sin mamma en kortis, för att mamma känner sig nere och saknar sina barn. Först fick jag ta en diskussion med T, för att det är inte okej att jag får sådan information genom “överhörning”. Sen har de inte bestämt hur det ska se ut framöver, med byten och fördelning. Något som inte bara för mig obekväm och småstressad, utan även dem äldste sonen. 

    Sen undrar jag, mamman som satt här och drev sin sak om jul, och tyckte att T var en stor egoist som inte satte barnen i första rummet. Hur tänker hon nu? Hon är ledsen och nere (läs: deprimerad) därför ska barnen komma till henne för att pigga upp, men de måste vara snälla och uppföra sig. Säger man så till sina barn? Ska inte barn få vara barn? Speciellt med sin mamma?

    Jag ställer mig frågan, sätter hon barnens bästa i första rummet när det passar hennes plan? Det känns elakt och syriskt att ena tänka tanken, hon är mamma till sina barn. Men man kan väl inte använda sina barn som någonsorts lyckopiller?

    Sen är det jobbigt att de båda äldsta barnen inte vill bo hos sin mamma. Det är för rörigt och stökigt och jobbigt där. Jag ser hur ont i hjärtat det gör på T att de säger det, och helt ärligt är barnen snart nog stora att vara med och ha en åsikt var de ska bo… det här kommer att bli en het fråga som vi kommer återbesöks framöver.

    Kommentarer inaktiverade för