kropp
-
Jag tänker inte skämmas
Jag var en sån där kvinna som aldrig klagade över mensvärk eller pms. Mens och allt med det var något man skulle dölja och jag blev obekväm när andra pratade om sin mens.
Men sedan blev jag gravid och något hände. Min kropp blev både min och Vs. Den gjorde något som var vårt och då kändes der viktigt att kunna prata om hur det kändes i kroppen. Sedan gick det ju inte att dölja att jag kräktes hela tiden.
Och ju mer jag öppnade mig om min graviditet, problem med amning och oro inför föräldraskapet desto mer fick jag höra att andra kvinnor tänkte likadant. Och jag är så trött på att “kvinnoproblem” som mens, pms, graviditet och amning är sånt som ska döljas. Som är pinsamt och skämmigt. Varför kan inte killar något om mensvärk? Eller varför delar inte vi kvinnor med oss mer om amning? Av mina tre närmaste kollegor har ingen kunnat amma heltid. Varför säger vi inte sånt? Inte för att trycka ned eller måla fan på väggen utan för att informera och peppa.
Så från och med nu, ska jag och jag hoppas fler med mig, prata om våra pinsamma men naturliga kvinnliga funktioner helt utan att skämmas. För mig krävs det övning men nog ska det gå.
-
Kroppen och kläder
Som ni säkert minns är jag inte helt nöjd med mina bröst (och min kropp) för tillfället. Och så letade jag efter T-shirts med bra kvalité. Ju längre tiden går och ju närmare hösten kommer, under 20 grader här just nu men det kommer stiga, så inser jag att i princip inget i garderoben passar mig.
Och min kropp förändras fortfarande. Nu har jag börjat träna. Promenader och styrketräning. Jag har ju en allvarlig bäckenbens skada så det kommer dröja innan jag får göra mer men styrkan känns bra. Min kropp känns som om den långsamt kommer tillbaka. Den blir starkare och känns mer som min igen.
Brösten blir tyvärr bara hängigare och hängigare men med en stark kropp är det lättare att leva med.
Det jag ville komma till är att jag gjorde tvärtom. Köpte billiga basplagg från hm och tänker att när kroppen är i något stabilt läge så får det bli dyrare kläder. Och så ska det bli storrensning av garderoben.
-
Hängbröst
Jag tycker inte om mina bröst. Det är lika bra att säga det rakt ut. De har förändrats efter graviditeten.
Jag har skrivit det förut att jag är medveten om att kroppen förändras på alla möjliga sätt och jag har fått några bristningar på magen, de fick jag dock efter förlossningen och min mage är såååå himla mjuk, nästan lite gosig. Hur som helst jag kan acceptera allt detta (och många fler förändringar) men jag har svårt att acceptera brösten.
Det finns inget kvar av den förutom skin. De hänger med andra ord ned till midjan och jag måste skyffla in dem i bh-n. Med bh känns det okej men utan bh trivs jag inte alls.
Det handlar inte om att brösten måste vara perfekta eller stora eller ens fasta, bara fastare. Lite merfyllning eller mindre hud. Kanske handlar det om att förändringen hade varit enklare att acceptera om amningen funkat. Nu sitter jag och stirrar på mina bröst som hänger medan Nils försöker äta, värdelöst!
Kanske kommer jag gå upp och få lite mer fyllnad, hoppas det. Annars överväger jag operation. Bara lite fastare mer som mina bröst. Det är dock inget jag kommer göra inom den närmaste framtiden.
Jag är nog egentligen mot kosmetiska ingrepp när man förändrar sig, men nu känns det mer som jag isf skulle återställa mig. Hyckleri? Ja kanske lite.
(OBS! Bryr mig inte så mycket om andra människors skönhetsingrepp utan det är åsikter jag applicerar på mig.)
-
Hur kroppen förändras
När jag var hos barnmorskan sist så pratade hon (vi) om hur min kropp kommer se ut efter graviditeten.
Jag hade förhoppningar om att få gå upp i vikt under graviditeten och få känna mig kurvig och feminin men det blev ju det motsatta och sist hade jag gått ned i vikt igen.
När jag ser min kropp ser jag inte mig själv som gravid. Allt passar. Mina jeans, mina tröjor, trosor, bh…
Däremot känner jag ju att magen är större (men hag tappat alla muskler/fett på ryggen) och brösten är hängigare. Känns lite som om de kan vikas i bh-n.
Jag har vädligt blandade könslor för min kropp just nu. Delvis är jag stolt över den och imponerad över att den orkat med den här graviditeten trots allt. Men samtidigt känner jag en sorg över att den är så sliten. Den känns gammal.
Jag ser verkligen framemot att börja träna igen. Att kunna röra på mig som en vanlig människa, som jag vill. Jag har inget mål att få tillbaka min gamla kropp utan jag vill gå upp i vikt och känna att kroppen är stark igen. Igår gick vi sex kilometer uppdelat på hela dagen mellan affärer i mall of Scandinavia och sedan en kort runda i Vasaparken och jag var helt slut. Mina höfter gjorde ont och ryggen värkte. Det är inte den kropp jag vill ha.
Jag förstår att det här kan vara provocerande. Jag förstår att det kanske finns kvinnor som går upp jättemycket i vikt under graviditeten och ser på mig med avund. Men jag vill påpeka att jag inte bryr mig om de få bristningarna jag fått, att brösten är hängiga eller att magen dallrar. Det är känslan i kroppen. Att kroppen knappt orkar bära mig. Det är den jag vill bli av med. Jag tror också att man måste ta hänsyn till varje graviditet och min har ju tyvärr varit lite bakvänd med viktnedgång istället för en uppgång.
Tex detta är jag verkligen emot:
-
Baka tunnbröd!
Igår var jag och bakade tunnbröd med några andra svenska tanter! Det var helt underbart.
Jag hade aldrig bakat tunnbröd förut men tanterna var så himla vänliga och hjälpsamma. det var svårare än jag trodde men samtidigt är det terapi, man får stänga av hjärnan och jobba med händerna. Myclet teknik och i slutet fick jag till några bra bröd.
Dock ska man nog inte baka bröd i ett vädligt varmt runt i sex timmar när det är två veckor kvar till man ska föda… Jag var helt slut!Sedan var det superhärligt att få prata svenska obehindrat, höra olika svenska dialekter och prata om svenska saker. Som ett litet mini PRO i München. En helt underbar dag och V som älskar bröd är extremt nöjd!
-
En sån där fredag
Idag jobbade jag hemma. Mitt skrivbord på jobbet blev taget av min vikarie när jag var sjukskriven så när jag behöver administrera eller planera sitter jag hemma. Skönt men idag var det tråkigt.
Sedan åt jag lunch med några kollegor och försökte hitta kortärmade kläder i storlek 50. Jag ville också ha ett par nya byxor, typ chinos, lite avslappnade men ändå snygga men orkade inte prova när det väl kom till kritan.
Kom hem och kaskadkräktes allt jag ätit idag. Blir så rädd och ledsen när jag kräks för min första tanke är att “nu är det tillbaka” och “nu börjar det igen”. Jag blir också ganska matt och dåsig, så klart. Men just nu mår jag faktiskt helt okej ändå så jag hoppas att det var något annat än “gravid kräkning”.
När jag kom hem så hade också två böcker jag beställt kommit. Jag har lästjättejättelite i år jämfört med vad jag brukar dessutom älskar jag att läsa men orken har inte funnits där så jag beställde två (för mig) lättlästa böcker.
-
Huvudvärk, elefantanklar och lite jobbångest
Våren är en tid med mycket huvudvärk för mig. Jag har alltid skyllt det på allergi vilket är delvis sant men jag tror också vätskebrist och det ostabila vädret gör sitt till. Sova och dricka brukar iaf vara bra recept mot den här typen av huvudvärk.
Efter flyget hem igår tittade jag ned på mina fötter och insåg att mina anklar bar ungefär fem gånger större än normalt… Hittade världens sexigaste stödstrumpor i en låda hemma så nu är de på. Ska man ja dem på när man sover?
Jag jobbar min sista vecka nu egentligen och har separationsångest. I Tyskland blir man ledig sex veckor innan barnet ska födas, så man kan vila upp sig etc. Men jag har ju inte mått så bra som jag gör nu på hela graviditeten så jag har valt att arbeta lite längre, jag är inne på övertid. Är riktigt sugen på att ta en vecka till men samtidigt så kanske vila är det jag behöver. Dock ska jag ju vara hemma nästan ett år sedan… Svårt! Snacka om lyxproblem. -
Inte så snygga men goda
Min mentala baksmälla fortsätter. Jag är supertrött och låter mig själv vara det, utan dåligt samvete!
Igår bakade jag Happys kolakakor de blev jättegoda men inte så snygga som Happys.
Jag och V åt dessa framför house of Cards igår och lär fortsätta med det under veckan. Efter att jag och V varit ifrån varandra så uppskattar jag verkligen hans sällskap tusen gånger mer och vill vara med honom hela tiden, jag älskar den känslan! -
Baksmällan
Oavsett om jag reser i samma tidszon eller inte drabbas jag av något som kan liknas vid en baksmälla.
Idag sov jag till 12:30 (gick bara upp för frukost) och är helt slut och mossig i huvudet fortfarande. Jag sov riktigt dåligt de sista nätterna på semestern, var uppe och kräktes och hade svårt att somna om, så jag tror att sömnen var välbehövlig.
Har ingen lust att göra något alla utan vill mest bara sitta framför TVn, men ska tvätta och ta en promenad iaf. Laddar upp med något jag faktiskt varit sugen på:
Halvlöskokta ägg!Jag tror också att baksmällan beror på att jag umgåtts med 17 andra och upplevt och gjort saker typ dygnet runt i över en vecka så nu när jag är ensam så varvar kropp och hjärnan ner.
-
Viktångesten kommer som ett brev på posten
Som ni vet har jag haft ätstörningar tidigare, anorexia. Och precis som med alkoholism blir man aldrig 100% frisk utan man är “nykter” anorektiker och der har jag verkligen känt av den här helgen.
Dels instruktionen att äta långsamt, den här yoghurttallriken har jag ätit av i över 30 min:
Känslan av att tvinga i sig och samtidigt lägga band på sig gör att måltiden inte alla blir lustfylld. Precis så var det under min anorexia-behandling också.
Dessutom väger de mig. Jag äger ingen våg och har inte gjort sedan jag blev frisk. Jag vet att en våg lätt gör att jag fastnar vid siffrorna och jag lägger fokus på andra delar av min kropp. Att den ska kännas frisk och stark och hur kläderna sitter. Jag har stenkoll.
Här vägar de på mig och efter 2 liter dropp hade jag gått upp 1,5 kilo. Kände hur gamla negativa tankar återkom och jag fick nästan panik!
Nu har jag lyckats lugna mig själv och hoppas på att jag får åka hem idag, jag inväntar provsvar, så att jag får äta min egen mat och sova i min egen säng bredvid min egen man.