Ideellt arbete

  • Förhållanden,  Ideellt arbete,  livet

    Hemresa

     Om några timmar ska jag åka till Sverige igen. Det känns både kul och jobbigt. Det finns förvisso vänner (väldigt fina vänner dessutom) där men mest av allt väntar en massa måsten. Jag jobbar ju mot klockan för att hitta en lösning med mitt ex. Man skulle kunna tro att han också skulle vilja lösa det utanför rätten och det vill han säkert men han tror att det löser sig själv. Han är sådan som person, väldigt lat. Så jag måste tjata samtidigt som jag måste förberedda mig för att mötas vid ett sammanträde. Det och en mailbox med olästa mail och koordinering är vad som väntar. Två veckor har jag på mig att landa, reda ut saker, hitta ett jobb akut, fixa styrelsegrejer och packa innan det är dags för nästa resa. Jag hoppas innerligt vara i landet tillräckligt länge för att närvara vid en nära släktings begravning. Jag har skrivit ett tal som jag så himla gärna vill läsa om jag blir nöjd med det efter lite pyssel. 

    Jag berättar inte så mycket för någon just nu känner jag. Orkar inte. Är trött på att berätta tråkiga saker. Längtar till bättre tider. Längtar mycket efter bättre tider. Samtidigt är det ju egentligen ett bättre paradis jämfört med förra våren. Den var fan hemsk. Så jag borde kanske bara sluta klaga nu. Inte för att jag klagar, jag återberättar mina känslor som tyvärr inte är muntrare än så här just nu.

    Kommentarer inaktiverade för Hemresa
  • Ideellt arbete,  vänner

    Att blanda med nöje med jobb

    IMG_1898

    Jag känner att jag varit så fruktansvärt grå, trist och förmodligen ganska aggressiv sedan oktober. Det har varit för mycket press, en stor mängd stress och förmodligen en del outtalade tankar.

    Det är svårt med vänskaper, precis som med alla andra relationer. De kräver jobb och näring, vilket är något som jag i alla fall tänker mycket på även om det kanske inte märks så ofta. Sedan blir det påfrestande när man jobbar med vänner på ett eller annat sätt. Jag tror aldrig jag jobbat med en vän på ett hållbart sätt. Det är jäkligt lätt att säga att man ska skilja mellan vänskapen och jobb men det är inte lika lätt i praktiken. Nu jobb-jobbar jag inte med någon av mina vänner, inte så där på en arbetsplats men jag jobbar på min fritid med nära vänner genom att vi är med i samma förening. Där har jag två väldigt nära vänner och en mentor och rådgivare som jag är väldigt tacksam för. Föreningen i sig har nog lite olika arbetsmoraler berodde på stad men i den som jag gick med i jobbas det ganska hårt. Vilket på många sätt är bra för det ger reslutat vilket motiverar människor men det är klart att det även är slitsamt. Speciellt när man som jag sitter i två styrelser på två tunga poster där allt inte flyter på så lätt som jag tror att det skulle göra om alla gjorde lika mycket som vi gör i Göteborg. Det är motigt. Och där någonstans kommer man på kant med sina vänner. De man egentligen tycker så fantastiskt mycket om och värdesätter känns plötsligt som ett gigantiska hinder. Först var det P-H, vi hittade ingen bra nivå och jag tror vi gemensamt offrade vänskapen. För det var så mycket lättare än att reda ut det. Som “kollegor” kan vi bråka och sedan gå vidare. Utåt skulle jag alltid backa honom men när det bara är han och jag så är det inte så lätt. Sedan kom en känsla av obehag och kanske en knuta irritation över Miss Sunshine. Där är det så mycket som spelar in tror jag. Om jag säger att vi är bästa vänner så tänker ni er en viss slags vänskap men om ni ska förstå så behöver ni nog se vår vänskap mer som ett kärleksförhållande. Det går inte en dag utan att vi hörs, vi umgås mycket, vi delar allt ifrån problem till Netflixkonto och vi är väldigt trygga med varandra. Jag har ingen annan vän som jag har eller skulle kunna tänka mig ha en sådan relation med. Det är varken bra eller dåligt, det bara är så. Aldrig tidigare har jag varit trött på henne och det tror jag inte att jag var nu heller. Kris sa klokt “ni är inte robotar, utan ni är trots allt människor med känslor”. Hur jämt vårt förhållande än är så var det väl oundvikligt att det inte alltid skulle vara en lycklig seglats. Nu kan jag inte tala för henne men jag tror inte hon varit trött på mig speciellt mycket. Och som sagt, jag tror inte jag var det nu heller, i alla fall inte som vän. Det blev för mycket jobb och när våra åsikter gick isär så blev det kanske för mycket. För jag tror inte hon menade något ont, tvärtom. Hon är bara i just den styrelsen för min skull så hon backar mig, det vet jag. Likaså vet jag att vi inte alltid kommer tycka likadant – och det är okej. Men så här är det, jag går alltid på min magkänsla. Tyvärr är jag inte alltid så bra på att logiskt förklara hur den tänker. När sedan mycket är motigt så överreagerar jag när folk bara inte litar på mig. Det går väl sällan ut över en person och sällan ut över rätt person. Det är lite rysk roulette. Jag misstänker ju att en annan som fått stå i skottlinjen är Duschdejten. Jag har inte frågat men jag skulle tippa på att han nuförtiden tycker jag är världens mest aggressiva person. Jag i min tur kan tycka att han borde säga till mig. Något i stil med nu är du för mycket, du är otrevlig eller något annat väldigt tydligt. Liksom jag tycker att han kan säga sin åsikt till mig istället för att hinta om det på sociala medier men men. Idag så tror jag att min mentor skulle ge mig lite peppande råd men det blev bara pannkaka och jag frågade varför han ville bråka med mig. Min mentor och jag kommer inte alltid överens men vi är väldigt förstående inför det. Men jag har aldrig känt att han velat göra sig ovän med mig, förrän idag.

    Och där lade jag ihop ett plus ett. Jag frågade Kris om han upplevde mig som aggressiv och han sa bara att är det så så beror det med all största sannolikhet på dessa underbara förväntningar jag sätter på mig själv. Jag blir irriterad på saker som är så irrelevanta i jämförelse med relationen till den jag bryr mig om. Jag låter jobb, stress, skilda åsikter, misstolkningar bli för viktiga. Jag glömmer bort vänskaperna. Vilket i mitt försvar är lätt gjort när man inte har tid att vara bara vänner. När man glömmer att ge vänskapen den näring den förtjänar.

    Kommentarer inaktiverade för Att blanda med nöje med jobb
  • Ideellt arbete,  Känslor,  livet,  tankar,  Träning

    Duktiga flicka stressen

    Det här sexveckan gick inte alls bra. Förkylning toppades med hormoner som toppades med orealistiska och perfektionistiska krav.

    Jag är en högpresterare, överpresterar jag inte så är det inte ens att fundera på att vara nöjd. Ikväll så kollapsade det lite. En vecka av katastrofal sömn, så mycket bisarra frågor angående Duschdejten, två diffusa roller i styrelser där to-do-listan kan göras oändlig och att bli påmind om hur liten världen är blev lite för mycket. Min allra bästaste vän Kris som känner mig innan och utan kom som tur var tillbaks till rätt tidzon idag. Jag hade ju egentligen tänkt ringa och rapportera hur lycklig jag äntligen var. Hur jag överlevt jul och nyår utan några större dippar, hur kul allt var, hur jag kände mig tillfredsställd med livet men istället blev det ett totalt sammanbrott. Jag kan hålla en fasad för många, det är inte så många jag gör det för, men med Kris går det inte. Jag kan inte ens nästa försöka mig på en vit lögn. Även om jag försökt så tror jag han skulle se rakt igenom det. Det blev ett långt samtal om hur jag istället för att bli glad för att jag hunnit träna en gång i veckan blir superstressad över att jag inte hunnit träna tre gånger. Vi pratade om hur jag alltid, alltid, alltid, sätter ribban för högt för att nå och istället stressar över det. Istället för att plocka bort saker när jag inser att jag inte har mer tid än alla andra så lägger jag till saker. För att när jag är vid gränsen av max så måste jag bara se om jag inte kan lite mer. Jag nojade mig över att jag gillar att Duschdejten och jag har en egen värld och att jag gillar inte så mycket när folk vi känner kommer in i den. Jag blir väldigt obekväm då. Någonstans där tror jag att jag insåg exakt hur rädd jag är för att bli sviken igen. Det handlar inte bara om att bli sviken av en stor kärlek utan jag är rädd för att bli sviken av mina vänner, familj, mentorer och inte minst utav mig själv. Vi avklarade även att jag på något mirkaulöst vis måste sätta up en begränsing för vad jag kan ta på mig inom mina diffusa styrelseroller. I andra roller jag haft har jag haft ett tydligt mål, tydliga uppgifter och inte minst väldigt mycket uppmuntran och uppskattning vilket är a och o när man jobbar ideellt. När jag igår träffade han den där som jag sett upp till så blev det också så uppenbart att jag trodde aldrig mitt liv skulle se ut som det gör när jag äntligen nådde dit jag är idag. Jag har lyckats presentera väldigt bra men jag har heller aldrig varit ensam. Mitt ex var ett av mina största stöd, när jag hade tagit på mig mer än jag klarade av så hjälpte han helt kravlöst. Likaså hjälpte han mig sätta gränser utan att få mig att känna som någon som inte presterar. Jag har ett fantastiskt stöd idag också men det är inte samma sak. Vissa har stöttat och guidat i många år, andra är nykomna men väldigt välkomna stöttepelare men det betyder inte att jag inte saknar vissa som varit nyckelspelare. Många som jag av ren tacksamhet skulle vilja delade denna resa med mig. Sist men inte minst så pratade Kris och jag om att dessa uppdrag jag tagit på mig inte fungerar jättebra med min plikttrogenhet. Dom går åt ett hål medan jag vill åt ett annat. Det är mig i ett nötskal att tro att det ska fungera i alla fall. Och lita på mig, är det någon som skulle lösa det så är det jag. Just nu tynger det. Och jag blir arg på mig själv. En av de saker som provocerar mig så enormt med Duschdejten är att han valt trygghet förre lycka, precis som många andra. Nu är jag precis i början av den gatan. Det är helt fel gata. Där har jag bott i sju år och det räckte. Jag vill inte hänga kvar där eller flytta in dit igen.  Samtidigt vill jag inte vara så här stressad. Jag vill åtminstone inte bli stressad över att jag inte lyckas skära ner på stressen.

    Jag tar och styr upp detta kaos under helgen och så snackar vi snusk nästa vecka. Hur låter det?

    Kommentarer inaktiverade för Duktiga flicka stressen
  • Ideellt arbete

    God morgon

    cc4dc1e3-c1e6-455e-a2d0-95b2837d1e47

    Igår var jag nog helt slut. Jag somnade i alla fall innan elva på kvällen tror jag. Vilket resulterade i att jag vaknade halv sex i morse. Tidiga nätter har den effekten på mig. Gårdagens budgetmöte gick i alla fall bra. Det blev lite bättre pengar än jag tänkt så det var kul. Och min handlingsplan som jag faktiskt är ganska stolt över gillades också så allt slutade bra. Jag har lärt mig en del om budgetmöten och föreningspolitik under hösten. Kan du kommunicera och skapa ett förtroende så blir allt mycket lättare. Förtroende får du aldrig om du inte tror på dig själv och vågar stå upp för dina idéer, mycket viktigt att veta. Som åskådare så märks det fort om du är osäker. För att inte tala om när en styrelse inte är överens. Mer om det någon annan dag. Igår var också första dagen sedan jag blev singel som jag insåg hur stor roll mitt ex hade. Jag är grymt ambitiös och överpresterar ofta i den där föreningen jag är med i. Dels för att jag alltid känt att jag måste men mest för att det är sådan jag är. Jag har ett fantastiskt stöd i vad jag brukar kalla mentorer men som ju såklart är lojala kompisar. Mitt ex var dock en stor anledning till varför det gick att överprestera. Jag var aldrig ensam och han backade mig alltid. Det stödet saknade jag igår.

    Idag ska jag försöka ta det lite lugnare än igår så jag inte bara känner mig tömd på energi och får huvudvärk. För ikväll ska jag på julfest, hänga med bästa PH och påminna mig själv om att jag ju tycker ideellt arbete är kul.

    Kommentarer inaktiverade för God morgon