På den braiga sidan så sitter min självkänsla och självbild inuti och det är sällan utsidan påverkar hur fin jag känner mig. För precis så är det, jag känner mig fin, söt, ibland snygg och gillar mig själv.

Det senaste året med skadad fot, oskön säng, stillasittande jobb och att vara jättelycklig i Norge har tagit ut sin rätt på min kropp. Den har gått från stark till väldigt, väldigt svag och kilona har ökat. Med sjukhusbesök så blev jag också väldigt medveten om min vikt och inser att jag aldrig varit såhär tung. Något som såklart också går ut över kroppen som gör allt mer ont. Vanligtvis så brukar jag kunna förmå mig att röra på mig ordentligt men av någon anledning står det still nu. Jag vill träna hårt och brutalt. Inte en promenad hit eller dit. Men det går inte riktigt och jag kan inte få mig själv att pusha mig. Det är något jag sliter med – mycket – fast på insidan.

Det blir då och då uppenbart att folk dömer. De vet ju inte vad jag går igenom. De vet inget om min kropp eller vad jag gör eller inte gör med den. Sällan tar jag åt mig men när man redan är låg så kan det gör så ont och jag kan bli så ledsen. Vi är alla olika och jag går inte ner i vikt enkelt. Tvärtom, det är skitsvårt. Allt ska vara i synk. Många tror att det är så där enkelt att man bara ska äta mindre. Jag ska äta i stort sett ingeting för att något ska hända och gör jag det så får jag betala i fler migränanfall. Mina sköldskörtelhormoner ska vara på rätt nivå och jag ska äta alla mina tabletter såsom folsyra, järn och jod och se till att inte glömma någon B12 spruta. Och jo, det finns morgnar då jag får ett litet sammanbrott över att det är såhär. Det är verkligen inte alltid kul.

När jag sedan försöker bli gravid så insåg jag förra veckan att det blev för mycket. Jag kan inte hålla koll på allt och jag är inte intresserad av dömande kommentarer. Att få ordning på min kropp är jobbigt, för mig. Jag var orolig för att bli gravid redan innan alla extra kilon. Det är inte kilon i sig som gör mig orolig utan det är svagheten. Skulle jag däremot inte bli gravid så finns det säkert många anledning, varav vikten är en. Så visst försöker jag göra något åt den men det är så mycket annat som jag måste ha i åtanke att det är lätt att det blir för mycket, och för oschysst. För jag är väldigt bra på att inte äta alls. Förra veckan var en sådan vecka. Det var packande, stress och ägglossningstest varje dag. Fick aldrig positivt på ägglossningstestet och till slut bröt jag ihop och sa till Icey att jag inte orkade ta dom där testen mer denna månad. Då hade jag ändå haft ett så himla bra snack med en gynekolog veckan innan men helt plötsligt blev det för mycket. Hon påminde också om att gå att kolla sköldkörteln (av en massa olika anledningar) men på en vårdcentral så jobbar dom efter en skala, för normen. Det är därför jag vill gå privat om jag blir gravid. För jag måste veta att jag har rätt dos så inget händer barnet.

Det är underbart att alla vi tre här på Girlytalk försöker bli gravida men det är så lätt att ryckas med. Vi kämpar alla tre på olika sätt. Vi har olika förutsättningar, olika liv, olika journaler hos läkarna och vi har olika kroppar. Jag kan önska att jag var lika fysiskt stark som Happy och lika lugn som Alex men just nu är jag inte det. Jag är mest onöjd, frustrerad och orolig för både det ena och det andra. Lite extra så när jag fick min mens en vecka för tidigt eller som i söndags när jag fick en blödning. Bokstavligen en blödning, inget innan och inget efter, typ över på en minut. Så jag backar lite. Nollställer hela resan. Börjar om från början. Denna månad ligger fokus på lugn och snällhet. För om inte så tappar jag den där viktiga självkänslan på insida och då blir allt verkligen grått.