Förhållanden
-
Pusselbitarna utan svar
De senaste månaderna har tankar kring familj, barn framtid kretsat väldigt mycket i mitt huvud. Det är på inget sätt så att den berömda klockan börjat ticka utan mer att jag försöker lista ut hur man löser livet på bästa sätt. Med cirka 50% av äktenskap som slutar i skilsmässa känns ju inte äktenskapet som nyckel till framgång. Uppbrottet från mitt ex fick mig att fundera mycket på mina principer, sedan kom Mr Icey och tankarna väcktes åter till liv och fakta blev ett faktum – mitt livsplan går inte rent praktiskt ihop. För jag har (hade) alltid sett framför mig att jag träffar någon, vi är tillsammans i sisådär sju år (alla vet vi att det är en kritisk punkt) sedan gifter vi oss och skaffar barn. Det verkade så lätt. Det var så svårt.
Nu fyller jag om några månader 35 år. Båda mina bloggkollegor och min bästa kompis K är frånskilda. Alla under 40. Ska Mr Icey och jag vara tillsammans i sju år innan vi gifter oss så är jag 42. Tänk om vi inte klarar oss hela vägen till sju år? Tänk om han inte är the one. Tänk om han träffar någon annan? Chanserna för att bli gravid ökar ju inte ju äldre man blir. Vad händer om det inte går? Funderingarna är så många och jag som trodde att jag med mitt ex hade ett nästan klart pussel sitter nu med ett nytt pussel. Det ligger bara en massa pusselbitar på golvet men det finns ingen bild på hur det ska vara. För en sak är säker, min svarsbild håller inte.
Mr Icey och jag har pratat mycket om mina funderingar. Han var ju säker på mig väldigt tidigt. Han visste tidigt att jag var den han ville vara med, ha en framtid och familj med. Jag har börjat inse att jag är så ärrad från mitt tidigare uppbrott att jag inte är säker på något. Det känns bra. Det känns tryggt. Jag är lycklig. Mr Icey är världens mest omtänksamma man. Han är snäll, stabil, ärlig, loyal, kul att vara med och jag älskar honom. Det måste räcka långt. Det är inte fjärilar i magen utan det är mer än känsla av att komma hem. Skulle han fria idag skulle jag säga ja. Jag kommer aldrig vara helt säker, inte på någon. Skulle jag bli gravid så skulle vi behålla barnet. Det kanske inte är rätt. Att bli gravid efter 8 månader men vem säger att det är fel? Mr Icey och jag kanske inte lyckas med konsten att hålla ihop flera decennier men han kommer alltid vara en bra pappa. Och han kommer alltid vara en bra människa att ha ett barn med. Det vet jag. Och det finns så många andra konstellationer och par med andra historier som ändå lyckas vara lycklig och uppfostra fina barn.
Så långt har jag kommit. Jag har sänkt min ribba, min krav. Drömmen är såklart att ha ett bröllop med en man, samma man som senare är pappa till mina barn och samma man som finns vid min sida resten av livet. Vi får väl se hur det går. Går det inte, ja då går det inte. Happy skrev om det, idag får man vara glad över de lyckliga stunderna man får istället för att gråta över åren man inte fick. Och när det kommer till barn så vill jag såklart ha barn och då hellre vad som kanske kan ses som lite för tidigt med Mr Icey än att vara 45 och singel och behöva skaffa barn själv. Ibland måste man tillämpa lite carpe diem även på livets stora resor. För vem vet om chansen kommer igen.
-
Förhållandekurs
Detta med att få ett långt, nyttigt, härligt, lyckligt och bra förhållande är något som ligger mig varmt om hjärtat och något som fascinerar mig. Hur får man det att funka? Kan man få det att funka så som tidigare generationer? Vad gör par som håller ihop länge? Jag slukar podar, artiklar och nu precis i antog jag en utmaning i att bli bättre på att se, kommunicera och relatera till min partner. Nu tycker jag Icey och jag gör det bra. Vi pratar mycket och lägger stort fokus vid att kommunicera. Jag vill ändå få med mig lite fler lärdomar. Och jag vill gärna ha så mycket kunskap som möjligt innan man står där i det mörkaste av hålen och inte ser en framtid tillsammans. Därför skrev jag upp mig en femdagars gratis kurs via Bea Dominic. Och visst finns det fler än kärleksrelationer som behöver underhållas så alla tips som gör mitt liv lite rikare tar jag tacksam emot. Vill du också testa? Länken finns här: www.beadominic.com/challenge och om du vill kan din partner göra kursen samtidigt och då får du en länk vid anmälan.
-
Släktträffen
Gårdagens släktträff. Ja, vad ska jag säga. Fem timmar. Allt från mormor till unga kusiner. Cirka 3 totalt som pratade engelska. Typ ingen som sa något på engelska. Jag kände mig jättedum som inte kan isländska. Det värsta var när dom skrattade. Då ville jag skjuta mig själv. Ett helt rum med folk som skattar och jag har ingen aning om vad de skrattar åt. Efter cirka tre timmar har man slut på fokuspunkter att titta på. Det blev, för mig, bara märkligt och plågsamt.
Sammanbrottet efteråt var ganska förutsägbart. Och eftersom det alltid är svart eller vitt för mig så såg jag noll framtid för Icey och mig. På vägen hem Icey tog mig till den vackraste solnedgången. Höll mig i handen och förklarade att det är helt irrelevant för honom att jag inte pratar isländska, att jag är fantastisk, att vi är ihop med varandra och inte med varandras familjer och att jag är den viktigaste personen för honom. Några tårar senare så var det okej. -
Allt i ett sms:et och utgång
Lördagen. På väg hem från lunchen får jag ett meddelande från min mamma som undrar hur jag har det och påpekar att det är konstigt att jag inte hör av mig. Jag känner att jag mår väldigt bra och känner mig både älskad och trygg så av bara farten svarar jag att jag mår bra, inte orkar höra av mig för de klagar bara på mig och att jag ska till Island. Min mamma svarar att hon inte tycker de klagar, undrar var jag ska bo på Island (min bror ansvarar för ett hotell här så hon vet att det är hotellpriserna är helt sinnesjuka) och får även med att min moster har fått en väldigt ovanlig automimmun sjukdom. Jag svarar att jag träffat en kille och att jag ska bo hos honom, att jag visst tycker att det klagar och hackar på mig och undrar om min moster kommer bli bra och frågar om en kompis eventuellt får sova någon natt i lägenheten i stan. Jag får som svar att kompis kan sova över, att det är lite trixigt med nyckel och att hon och min pappa bara vill mig väl och att läget är oroligt för min moster. Hela sms dialogen håller på fram tills jag är i ner i stan. Hon kommenterade aldrig delen om att jag ska bo hos en kille jag träffat. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Sedan dess har min mamma fått postadressen så hon kan skicka min post. Dock inga fler kommentarer om at vi träffat någon.
Efter allt det där så var jag lite disträ och egentligen inte på ett partyhumör. Men jag hade sett framemot att gå ut och socialisera så jag bestämde mig för att göra det bästa av det. Vi började med lite häng på The English Pub. Där har jag varit förr. Den ligger på en gatan med kanske 3-4 restauranger/barer och på baksidan är det ofta vindstilla så det är populärt det soligare dagarna. Efter ett tag började jag bli hungrig och ville bestämt ha hamburgare. 
Innan middagen tog ett pitstop på Petersen Rooftop Lounge. Fin utsikt, härligt terass men förmodligen ännu härligare när det är varmt haha. Middag intogs på Block Burger. Älskar ställen med typ 5 hamburgare på menyn. Block burgaren var god. Det var ingen superspännande hamburgare utan simpel men med gott kött. Efter middagen fanns det inte många ställen med happy hour kvar. 
Typ bara ett, Kiki. Stans gay bar. Jag tvingade med mina kompanjoner dit. Man ska nog inte gå dit förrän väldigt sent. Jag har hört att det är ett grymt ställe att dansa på så jag tror jag ska komma tillbaks men dock vid ett mycket senare klockslag. Sedan gick vi till en sunkig bar som heter Boston där anslöt några kompisar. Min kompis Hannes kom och det gjorde mig superglad. Sedan åkte vi hem. Typ, vi kan ha gått förbi Petersen för att säga hejdå till några norska män jag raggade upp. Och jag älskar det med Icey. Att han låter jag vara jag. Han låter mig flörta med främlingar, vara lite pinsam och galen. Det finns ingen svartsjuka utan bara väldigt mycket tilltro och kärlek. Vilket förvisso ibland kan få mig att känna att han tar mig för givet men att han litar på mig och aldrig säger ifrån är för mig väldigt viktigt. För jag är lite galen och lite knäpp och det må vara några av sakerna han älskar med mig men det är också saker som kan tyckas göra mig till en dålig flickvän.
-
Jag har träffat någon
Kl 23:00 från sovrummet Mr Icey och jag närmar oss åtta (!) månader med stormsteg. Det känns bra – vår relation känns trygg, realistisk och välgrundad. Inte så romantiskt kanske men den innehåller även mycket romantik men visst är det så att vi (jag) inte är stormigt kära. Det finns en djup vänskap och mycket kärlek och vet ni, jag tror på oss. Det är fyra väldigt öppna ögon, fyra fokuserade öron och två munnar som pratat igenom det mesta och som landat i något väldigt fint.
Nu börjar det bli dags att berätta för mina föräldrar om Mr Iceys exsistend. I samma veva tänkte jag även berätta att jag är på Island och inte i Norge. Det sistnämnda är jag inte så bekymrad över men hur fasiken berättar man att man träffat någon. “Hej mamma, jag har pojkvän”? “Hej mum, jo men det är så att jag träffat någon”? Ehh. Jag har aldrig sagt sådant här. De har behövt lista ut det själva. Just nu funderar jag på att berätta för min bror så får han berätta. Han har en sådan där relation där dom pratar om sådant. Har ni tips? Hur berättar man?
Om någon undrar om varför det tagit så lång tid så beror det på att jag ville vara säker och för att jag gjorde mindre kloka val sist jag träffade en kille i ett annat land. Det är annorlunda nu. Det är inte samma kille och inte samma tjej.
-
Ex konferensen
Nu har vi, Mr Icey och jag, landat på en konferens i Schweiz. The ex convention from hell kallar han den. Detta trots att det bara är han som har ett ex där. Jag har bara litet ex fling, något gammal ligg, nån hångelkompis och en förälskad (och sårad) Mr A. Jag kommer mest avverka möten och hittills har det varit långa oprofuktiva möten vilket är det värsta jag vet. Efter lite om och men så bestämde Icey och jag oss för att bo tillsammans under konferensen. Dealen var att vi hyr en lägenhet och inte bor på hotell där vi inte kan vara vara vi (ifred). Vi hittade en liten lägenhet, lite utanför konferenshysterin och det är ett fantastiskt litet paradis. Perfekt för återhämtning och samla krafter. Och sedan är det skönt att bo med någon som inte gör samma sak men som ändå förstår grejen. Som lugnar, stöttar och hjälper så att det går så smidigt som möjligt. Vi, eller jag, har några regel då jag inte vill att alla ska veta om vad som händer i mitt privatliv. Hittills har det gått bra. Vi har hittat en balans som funkar för oss bägge.
Resan hit gick också ganska bra. Han vill helst vara på flygplatsen 2 timmar innan och för mig räcker 1 timma. Så det blev en kompromiss på 1,5 timma innan. Vi mellanlandade i Frankfurt. Hatar Frankfurt. Påpekade detta några gånger så självklart såg karma till att jag inte fick mitt baggage förrän igår. Nu är jag som tur är smartare än karma så hade packat de viktigaste ombytena i handbagaget. Dock hade jag inte räknat med att det skulle vara så kvavt.Nu ska jag sätta mig och förbereda dagens möte. Vi hörs!
-
Högt och lågt
Bloggtysnaden beror på en miljon tankar som snurrar runt. Känslor och funderingar som jag inte kände mig redo att skriva om. Rädslor som jag inte riktigt förstod men som jag tror jag greppar nu. Och en enorm frustration över att jag inte klokare på livet än jag är. Samtidigt är jag så trött på människor. Så vansinnigt trött på samhället också. På normer, på skam, på att man utbildar ihjäl sig, jobbar och satsar timmar på personlig utveckling och ändå inte hittar svar på hur livet funkar. Så jäkla knepigt alltså.
Såhär ligger det då till. I min bubbla funderar jag mycket på relationer och hur man får dom att funka. Tänker minst lika mycket på vad som händer när det inte funkar. Jag vill så gärna att mitt förhållande med Icey ska funka men inte sitter jag på den hemliga nyckeln till framgång. Mer om detta senare. Mitt i alla funderingar så läser jag på Blondinbellas blogg att hon har det kämpigt. Nu vet jag ju inte alls vad som försiggår hemma hos Löwengrip/Spångberg. Däremot vet jag, för jag minns, smärtan över relationsproblem. Nu kanske de inte har problem men säg att de har det. Jag minns skammen jag kände över att mitt förhållande fullständigt rasade ihop. Jag minns smärtan av den skammen och sorgen över att förhållandet slogs i bitar. Det tog månader innan mina närmaste kompisar fick veta. De allra närmaste fick veta efter 2-3 månader. Nästa gäng efter 5 månader och efter typ ett halvår så tänkte jag att nu vet alla mer eller mindre genom alla så nu är jag väl officiellt singel. Märk väl att det må ha varit min relationsstatus men man känner sig inte singel efter 6 månader när man varit i ett förhållande i 7 år. På Isabellas blogg gör jag då det man kanske ska undvika, jag läser kommentarerna. Det ska tilläggas att jag också är en väldigt nyfiken person. Det tror jag att vi alla är – nyfikna på andra, nyfikna på kompisar, vänner, familj, kändisar och så vidare. I kommentarsfältet finns spekulationer, åsikter och såklart även en del styrkekramar och förståelse. Allt det där väcker en sådan obehaglig känsla. Kriser i förhållanden är tuffa, slutar de illa är det så fruktansvärt jobbigt och att då vara en offentlig person med en blogg som uppdateras dagligen och därmed ge daglig insyn i livet måste vara helt outhärdligt jobbigt. Jag fattar inte hur folk kan gotta sig i det. Det är helt obegripligt.
I samma veva lyssnar jag på det senaste avsnittet av Trettio Plus Trevar som bland annat handlar om uppbrott. Det sticker till lite. Jag kan inte förlika mig med min syn på relationer och det som verkar ha blivit den nya normen, flera långvariga relationer under en livstid.
Igår bollade Happy och jag och jag fick även möjligheten att berätta om Iceys tankar och känslor. Och kunde fråga den där frågan som jag burit på i några månader. Så bloggen, nu är jag tillbaks. Nu blir det att åka av. Det blir högt och lågt.
-
Som en mur
Igår åkte jag till Helsingborg för att hänga med Icey ett tag. Alex frågade häromdagen hur det är mellan oss. Jag vet vad han känner – han är förälskad och älskar mig mer än något. Igår sa jag förlåt att jag inte känner lika mycket. Att jag älskar honom men det är som att något tar stopp, något som står i vägen mellan mig och känslorna. Jag kan känna att dom finns där men det är som jag tagit smärtstillande mot känslor. Det gäller inte bara förälskelse, det gäller de flesta typer av positiva känslor. Det är som om en mur står mellan mig och att känna känslorna fullt ut. När jag är med vänner så är det samma sak. Självklart är jag glad och lycklig av att vara med dom men inte så att det känns fullt ut.Det sköna med Icey är att vi är helt öppna och ärliga med varandra. Det finns inga falska förhoppningar, bara ärliga risker. Han vet att jag älskar honom och känner mig väldigt trygg med honom men han vet också att det känns som jag inte kan känna känslor fullt ut. Han vet att jag inte är i närheten av lika förälskad men han vet också att jag inte vet vad det beror på. Och han är den mest förstående mannen jag någonsin träffat. På lördag har det gått sex månader sedan vi träffades och hånglade första gången. Det har varit sex intressanta månader. Vi har lyckats ses varje månad. Vi har kommit varandra väldigt nära. Han har förändrats mycket och jag har gått från att vara väldigt skeptisk till förhållanden till att trivas väldigt bra med Icey. Jag kanske inte kan känna det men jag vet att jag älskar honom. Ibland är jag rädd för att jag älskar honom som en kompis men nej, jag tror inte det. Det är den där muren. Sedan tror jag kanske inte att han är “the one” men det är helt okej. Dels har jag alltid tyckt att “the one” är ett oerhört överskattat koncept. För det andra så tror jag att det finns annat, fler hållbara saker, som ett förhållande kan bygga på. Det kanske inte finns kemi men det finns en ofantlig trygghet. Det kanske inte finns attraktion men det finns skratt. Det kanske inte finns fjärilar i magen men det finns en stor dos inre lycka.
-
My kind of guy
God morgon från köksbordet där Mr Icey snällt letat reda på ett av mina favoritmotiv från en av de bästa designers i Sverige enligt mig nämligen Lisa Bengtsson. Fullkomligt älskar hennes motiv. Enhörningarna fick jag som anteckningsbok av en kompis och då har Mr Icey hittat bordstabletter i samma motiv. Han har även införskaffat en väldigt rosa ljusstake som jag är kär i. Allt det för att jag ska känna mig hemma.
Happy frågade om Alex och jag har en killtyp. Nu har Alex svarat så nu återstår bara jag. Har jag en typ? Det har jag nog. Inte så mycket i utseendet kanske.
Jag har bara haft två pojkvänner. Gemensamt för dom var att de bägge var långa, väldigt snälla och mån om deras familjer och de är båda väldigt omtänksamma. Johan som jag var tillsammans med i min ungdomstid (jo, det är nog förbi nu) var duktig på sådant jag inte är så bra på som t.ex. matte och naturvetenskapliga ämnen. Det samma gäller M. Räknar vi in Mr Icey i bilden så är även han en snäll, omtänksam man vars familj betyder mycket för honom. Och han är ruckigt bra på matematik. Medan Johan är 1,98 och M 1,89 så är Icey inte alls speciellt lång men han är längre än mig fast med mina 1,63 är det kanske inte så svårslaget. Mina män måste vara längre. Korta män kan inte omfamna en på samma sätt. Happys män kallar hon karriärister. Och där är det enda jag vet att jag inte går igång på. Under mitt förra förhållande med M så tänkte jag nämligen väääääldigt mycket på det. Min fina pappa är nämligen en sådan. Han gillar karriär, kostymer och har väl även om det gett familjen många fördelar ofta “offrat” familjen för karriären. Jag har under hela min uppväxt saknat min pappa väldigt mycket. Det var alltid kul och speciellt när pappa kom hem (och vi fick alltid någon liten present) men det gjorde alltid ont att inte ha honom hemma. Förvisso har jag aldrig vetat om något annat. Jag vet inte hur det är att ha en pappa som alltid är hemma, det kanske är jättetråkigt och jobbigt? I vilket fall som helst så har jag insett att det är inte min typ och att jag omedvetet eller medvetet väljer bort dom. Jag vill inte ha det livet som min mamma haft hur bra hon än har haft det och jag vill inte heller inte ha barn med samma uppväxt som mig. Det är klart att jag drömt om det ibland men också insett att det är svårt att ha kakan och äta kakan. Jag vill ha stabilitet och trygghet först och främst. Får man det på plats så får man gärna jobba så mycket och hur sent man vill och vara bortrest för den delen men jag tror det är svårt. Stabilitet och trygghet är en gemensam nämnare i bägge ex och i Mr Icey. Alex tankar om hur det nästan kan vara irriterande med en man som är så familjeorienterad så man måste bråka om att få lite tid känner jag så väl igen. Jag kände ofta så med M. Det beror nog till viss del på att min familj inte är den där typiska kärnfamiljen. Vi är mer vana vid att inte alla vara samlade än att alla vara samlade. Så jag förstår nog inte riktigt det där familjelivet som jag samtidigt så gärna vill ha. Hmm, kanske kan man pussla ihop det och få lite av varje.
Min typ är i alla fall en typ som inte har kostym på jobbet, som är väldigt bra på matte, som är snäll, trygg och omtänksam och värnar om familjen men kanske också lite osäker och inte så värst macho. Precis som Alex gillar jag om det är nördigt bra på något. Johan har nördigt bra på franska i skolan. M var är jäkel på allt om bensinstationer och Saab bilar. Mr Icey kan shipping industrin bättre än någon Anna jag känner. Sådant gillar jag. Lite för mig udda saker. En annan gemensam nämnare är att de alla ska vilja kämpa för mig. De har de alla gjort. Alla mina förhållanden har haft motstånd från början och de har alla visat att de vill ha mig i sitt liv. Eller ville då i alla fall. Ska jag vara helt ärlig så är nog inte någon av männen jag haft förhållande med några snyggingar men det är hellre inte det jag faller för.
-
Hemma i Reykjavik
Köksutsikt 
Promenadutsikt 
Hittelön Nu har jag varit i Reykjavik i ungefär dygn. När jag landade så var det vårigt och varmt, samma sak igår. Det är verkligen vackert med bergen som bakgrund men Island som är lite som en mix mellan något östeuropeiskt land (sorry för fördomar) och ett amerikanskt litet samhälle. Idag är det grått och regnar tokmycket – tydligen ett bra vårtecken här.
Jag trivs bra hemma hos Icey. Lägenheten är lite som en alplägenhet. Eller som en österrikisk alplägheten. Den ser och luktar likadant. Jag är mycket för det där med dofter och länder. Tycker alla länder har en speciell lukt. Aprå på lukter så luktar varmvattnet här vidrigt. Alltså helt vidrigt. Som Reykjavikbo märker man det tydligen inte om man inte varit ute på ut stan en längre tid. Men jag märker det. Väldigt mycket. Bortsett från vattnet så är jag kär i deras Skyr yogurt och att Icey hade köpt glutenfritt bröd och mycket stort täcke åt oss. Tycker det var fint gjort. Och ett litet sminkkit från Mac väntade också i badrummet för att jag ska känna mig som hemma.
Jag får lite ångest över att dagarna går så fort. Helt värdelös är jag på njuta av nuet. Måste öva på det.