Farsdag

Idagfirar vi alla fantastiska pappor i vårt avlånga land. T blir inte firad trots att just en fantastisk far är just vad han är. Han gör allt för sina barn, allt och lite till. Min egen far är på väg hem från en weekend i Stockholm. Där har han och mamma ätit gott, strosat i stan, känt på stadslivet och bott på hotel. Brorsan har köpt en bok på ortens bokhandel och det blir säkert lite firande ikväll när de kommit hem.

Själv sitter jag och är tung i hjärtat. Det är en ensam dag. Att den här dagen kommer att vara tung tills dess att en bonuspappa kliver in i mitt liv det får jag nog leva med. Det känns extra tungt idag att det barn jag får inte kommer att ha en pappa. Ingen varm trygg fanns att krypa upp i, ingen skäggstubb att kittlas av eller manlig förebild att försöka hitta en pojkvän som lever upp till. Ingen pappa som svingar barnet mot taket skrattandes så det kiknar eller kommer springande och lyfter upp och borstar bort gruset efter vurpan på cykeln. Det känns som att jag på ett väldigt själviskt sätt förnekar mitt framtida barn något som betytt massor för mig. Kanske är det därför som idag är en tung dag? En dag för lite tårar och funderingar.