Platsen i mitt liv

Nu är vi i mitt hus i Sorrento. Det är här jag vuxit upp. Eller sex år av min uppväxt. Där jag gick från barn till ungdom bodde jag här. Det var år det hände mycket. Det var här jag blev den jag är. Här finns stora sorger, här finns middagar jag åt på krita i mataffären för att det saknades föräldrar i mitt liv, här är min första kärlek och min första pojkvän, bästa vänner och vägarna jag gråtit mig igenom, kämpat mig igenom och skrattat på arm i arm med människor som inte finns längre.

Här finns rutiner och en konstant som inte finns någon annanstans. Här var jag “stackars liten” som blev stor. De som gläds med mig och sörjer med mig. Här är vi paret som aldrig blev och de som borde varit fyra. Här är vi udda med blont hår och barn med tröjor när de badar. Här är jag bara Alex. Min man är i skymundan. Det är jag och mitt barn. Det är oss de vill träffa.

Här går jag upp på morgonen och äter kaffe med mannen som äger mataffären. Här springer jag hem från stranden och dör av alla trappsteg. Här finns livet. Jag ser henne i varje gathörn. Jag ser oss. Och jag minns inte längre hur gammal hon skulle ha varit. Bara att hon inte varit någon i tio år. Ändå är hon allt. Varje dag. Här blir jag extra ensam. Fast jag alltid är omgiven av vänner och någon form av familj.

Det här är platsen i mitt liv. Där tempot går ned. Hjärtat lugnar sig. Dofterna och luften som fyller mig är hemma. Det är här jag är. Nu.