Det där med digitala hjälpmedel

Ika funderade över mobil och surfplatta och sin son och undrade hur andra ställer sig precis som ika skriver försöker jag surfa mindre själv. Jag använder mobilen till många bra saker som jag inte gillar men slösurfandet det finns ju också där och det övar jag bort. Jag påminner mig om att det är bättre att Nils ser mig med en bok eller papper och penna för det är något jag vill uppmuntra eller helt enkelt lyxen i att jag bara är med i leken.

Vi har en chrom cast och det är bättre för oss att Nils “tittar” på tv än mobilen. Han sitter mer avslappnat och rör sig mer när han ser på tv. Han blir också lättare distraherad från leksaker eller aå när det är tvn som är på och springer iväg. Längre ifrån kanske är bättre för ögonen också?

Vi är noga med vad Nils konsumerar. Det finns massa appar han tycker är roliga, vill ni ha tips? Och han ser bara på svenska eller engelska program för att öka på språkinlärningen. Inga babblar eller sånna program utan program med händelser han tycker är spännande och kan följa.

Vi har aldrig med oss iPad eller telefon på restaurang. Där tar han ibland med sig leksaker men annars brukar vi försöka prata och Nils har lärt sig att fråga “vad har du haft för roligt på jobbet idag, mamma?” Och andra sociala frågor. Det tror jag man missar om man har näsan i något digitalt.

Flyg däremot och längre resor. Då lyssnar vi på musik, läser pixiböcker och tittar på telefon/platta. Film eller spel.

Jag tror att faran med telefoner, för både vuxna och barn, är avskärmningen. Man stänger av och blir helt inne i telefonen. Hör eller ser inte kontaktförsök från sina barn (eller föräldrar) och ska bara göra eller se lite till.

Nils är också superduktig på att lämna ifrån sig telefon/platta när han är klar. Eller när vi säger att det är klart. Så mobilen är bra, för barn och vuxna, men vi behöver gränser.