Så tacksam!

Förra helgen var jag ensam hemma. Alltså både man och barn var borta. De var tillsammans så de var inte oberoende av varandra borta men likväl var jag ensam hemma för första gången på kanske 2.5 år.

Jag kom hem efter jobbet på fredagen efter att jag tränar och handlat. Åt räkpasta och bara kände “vad gör jag nu?”. Jag satt i soffan och visst var det skönt. Tyst och lugnt. Men jag visste inte alls vad jag skulle ta mig till. Vad brukade jag göra innan Nils?

Jag gjorde ingenting. Pysslade mes fotografier en stund. Tittade på en dålig film. Åt både godis och chips. Gick och la mig tidigt.

Lördagen spenderade jag med att äta frukost med vänner. Göra ärenden på stan. Redan halv tolv var jag tillbaka hemma. Nu då?

Tiden gick. Jag gjorde inget. Målade spärrfärg i några garderober. Tog en löptur. Handlade och åt mera räkor. Pratade i telefon. La ut Nils utväxta kläder för försäljning. Hittade en begagnad jacka.

Och jag känner mig så tacksam för den helgen. För att jag fick ha tråkigt och hitta det jag tycker är roligt att pyssla med. En liten del av mig vaknade till liv igen.

Saknade var fin. Mer som ett varmt skimmer än som ett svart hål. Och nu ser jag framemot en helg tillsammans. Lite kan jag skriva under på att barn är meningen led livet.