Ett nytt hem

Som jag skrev lite kort är jag och T i processen att separera, alltså vi ska ha olika boenden. Betyder det att vår relation tar slut? Jag vet inte, temporärt kanske den pausar eller tar slut för att se om vi kan hitta tillbaks till varandra när T har hittat sig själv. Balans. Det är ju nu det händer saker på bostadsmarknaden så jag håller ögonen öppna och hittills har det varit sommarstiltje. Totalt öde och dött.

Jag har försökt använda tiden att fundera på var jag vill bo. Vad är det som jag behöver för att trivas i ett boende? Efter snart två år i radhus vet jag att det krävs mycket att återgå till lägenhet med balkong. Visst är det otroligt vackert med centrala sekelskiftesvåningar med stuckaturer och höga, djupa fönster men med minimala balkonger och bristen på parkeringsplatser lockar trumfar det inte ett radhus nära vänner, havet och jobbet.

I fredags satt jag på en buss mot Oslo och öppnade Hemnet appen för första gången den dagen och där fanns det. Ett radhus i lagom storlek i rätt område med väggar i fruktansvärda färger som var populära i slutet av 1990- början av 2000-talet när fastigheterna byggdes. Priset är lågt och boendet kräver omfattande renovering som nya färger på väggarna, nytt kök, något nytt golv, slipa upp en parkett och på sikt bygga en uteplats.

Hjärtat pendlar mellan en lägsta placering fylld av sorg och förtvivlan och en höjdnotering med glädje och hopp. Frågorna snurrar i mitt huvud? Vill jag bo i förorten? Orkar jag kasta mig över renoveringar? Hur kommer mitt liv bli? När flyttar jag? Hur mycket renovering orkar jag själv utföra med hjälp av familj och vänner? Hur ska jag hitta orken att dela upp vårt hem? Packa flyttkartonger och allt det kaos det innebär att skapa nya rutiner, skapa ett hem – mitt nya hem.

Sitter på bussen hem nu igen och mitt hjärta och hjärna snurrar kring samma fråga – vill vi verkligen göra detta?