Att trösta en pojke 

Under min uppväxt typ till jag var strax över 20 hade jag ingen rätt till mina känslor. Med min familj så var det alltid min pappa som bestämde vad vi skulle känna. Han bestämde när vi gjort fel, skämde ut oss till vi började gråta och sedan skulle vi vara glada igen. Blev vi knte glada tillräckligt fort så skällde han mer. Jag fick aldrig vara trött, ledsen eller lycklig utan min pappas medgivande. 

Killar är ju oftare där idag. Har färre uttryck för sina känslor. Många känslor samlas ihop till ilska och våldsamheter. Det gör mig ledsen och jag tänker att det är en förlust. 

Med Nils försöker jag därför uppmuntra att han har könslor utan att kanske uppmuntra känslan. 

Tex om han ramlar och blir ledsen så tar jag upp honom och säger “jag förstår att det där gör jätteont” och håller om honom till han slutar snyfta. Jag vill att det ska vara okej och även om det är jag som höjer rösten så att han blir ledsen så kan jag ju förstå det och bekräfta att han känner “rätt”.

Men just på grund av att jag tycker att det är viktigt att trösta på ett sätt där man ger barnet rätt till känslan så vill jag gärna att det är typ jag eller V som tröstar, vi gör ju så klart lika. Idag hade vi en sits där Nils skrek hysteriskt och Vs pappa försökte tvinga honom ur min famn till Nils farmors. Sånt ör jag allergisk mot. Är Nils ledsen och sökt tröst hos mig så är det min plikt och skyldighet att trösta och ge kärlek. Visst jag fick äta lunchen kall men jag fick också 15 pussar över hela kroppen. Belöningen!