Är det mitt fel?

Jag funderar en hel del på hur jag hamnat i ytterligare en relation där min respektive inte mår bra. Det börjar bli en väldigt oroväckande trend, och jag lyfte det här med T i fredags när vi hade en stund för oss själva och ha ostörda samtal. Han insisterar på att jag INTE ska dra några slutsatser baserat på hur han mår – men det gör jag. Med en trend som jag har…

2000-2004 pojkvän A som mådde dåligt i perioder baserat på ett barn från en tidigare relation

2008 – 2013 pojkvän B som aldrig levde upp till sina egna förväntningar, drevs av prestationsångest och hade perioder och dagar som var kolsvarta. Fick KBT terapeutbesök i present av mig.

2013-2014 pojkvän C som led av depression och gled in i en lång period av väldigt mörka dagar. Lyckades inte ens ta sig till terapeutmöten, åt antideprissiva.

2016- nu pojkvän D (mr T) som nu gått sen i september och känt sig “under ytan” och som tror sig ta sig ur det genom “egentid” och träning. Trots sjukt bra sjukförsäkring har han inte bokat tid hos terapeut trots otaliga påminnelser.

Ingen av dem visade tecken på detta när vi träffades. Då var de glada, energiska och närvarande. Detta var drag som kom med tiden och de har helt klart varit av olika allvarlighet, där pojkvän C har varit i särklass. Mr T är mer som en gråare variant av sig själv, han orkar i någon dag eller timmar att uppbåda tillräckligt med energi för att vara samma man som för ett år sen. Sen tar energin slut, och oftast blir det konsekvenser som varar i ett par dagar.

Det här påverkar mig så klart. Känslan gnager i mig att jag kanske orsakar detta? Kan det vara något som jag triggar eller lägger grunden till? Kan det vara något som jag underlättar, dvs jag blir medberoende och därför gynnar och förstärker det? Jo, jag tänker på att kanske ta upp kontakten med min terapeut igen, för att få lite hjälp att reda i snurret i hjärnan.