Suck! 

Det fortsätter strula med min pappa och min ena syster. Och jag börjar känna mig rådlös. 

Det tär och tar så mycket energi. Jag känner att jag nog inte ens för Nils skull kan ha dem i mitt liv. Men hur klipper man banden med sin familj utan att ångra sig för resten av livet? Hur gör man när man kanske ångrar sig oavsett vad man gör? 

Troligen mår ju varken min pappa eller min syster bra men någonstans har jag löst det kloka citatet: du har rätt att vara arg men det ger dig inte rätten att vara elak. Och lite så tänker jag. Bara för att de möjligen mår dåligt så vill inte jag bli behandlad på ett sätt så jag mår dåligt. 

Lite för många tankar i huvudet just nu som jag inte riktigt kan sortera och sätta ord på så då blir bloggen tyvörr lidande men ja… I’ll be back.