Gnället

Det känns som jag lever ett dubbelliv. Det känns som mitt förflutna förföljer mig. Det känns som mitt liv är superrörigt och jag vet varken in eller ut. Och jag har PMS. Här kommer gnället. Sen glömmer vi det.

När jag kom hem för Reykjavik var jag stolt som en tupp eftersom jag gjorde ett pitstop på en konferens och där var en helt strålande mötesordförande, en grymt snäll kompis och en ganska ok toastmaster. När jag glatt berättade detta för min pappa säger han bara “det vore bra om du var bra på något annat”. Två saker, jag är bra på annat och ju mer man tjatar om jobb dessutom mer osugen blir jag på att ens nämna att jag söker jobb. Jag hade tänkt berätta om Icey. För det är lite tråkigt att ljuga om vart man är och varför man är där man är. Efter pappas kommentar kunde jag inte med det även om Icey gör mig lycklig. Högst upp på listan av värsta saker som min pappa tycker skull kunna hända mig står nämligen att jag blir kär och glömmer bort karriären, igen. På stark andra plast kommer att jag blir kär, glömmer bort karriären och ytligare en gång flyttar till ett land jag inte riktigt trivs i. Nu tycker jag att han har en poäng, det var inte så smart gjort sist. Min pappa har aldrig låtit mig glömma det. Han har genom åren påpekat det fler än en gång. Medan en del av mig tycker att det är mitt liv så känner jag mig så delad. Och jag kan inte vara alla till lags och ju mer alla kommer med snälla eller spydiga kommentarer dessutom mindre kan jag höra mina egna tankar. Det blir för mycket och jag blir bara tyst och ledsen. Droppen var i onsdags när vi var på landet och min pappa säger efter att jag påpekat att han har knepiga prioriteringar att jag inte kan tycka något efter som jag inte bidrar. Han syftar ju på ekonomiskt men jag har suttit i vägföreningens styrelse åt den här familjen i fem år. Jag är den som städar, fixar och mitt ex och jag var alltid de som ordnade inför sommaren och vintern. Då brast det och sedan dess har vi knappt sagt ett ord. Jag är så förbannad och trött på min familj att jag vill inte vara med dom. Det är som ett otacksamt förhållande där man inte kan göra slut. Icey blir såklart ledsen att jag är ledsen och vill att jag är där men jag kan liksom inte bara packa ihop och bo hos honom tills jag vet vart det bär av. Nu ska jag i och för sig vara hos honom ganska länge i juni och det kommer inte gå hem hos mina föräldrar. Oh no.

I övrigt i veckan så har jag sovit rekord dåligt, samlat saker inför loppis (älskar att rensa), stått vid världens sämsta loppis och under helgen har jag också sovit ikapp det jag missade under veckan. Inna  det blev helg hann jag med ett stopp vid vårdcentralen. Det blev inte världens fight som jag trott. Jag har inte gråtit en enda gång på grund av terrorister eller idioter som jag kallar folk som snor lastbilar och kör in i folkmassor. Terrorister känns som en slags soldatstämpel och så är det inte. Så högt uppsätta eller utbildade är de inte. Jag gråter över min lilla bubbla. Som inte går ihop överhuvudtaget. Mitt i allt så har jag nog likt förbannat gått vilse på den där jag ska fokusera på mig själv vägen. Jag får inte ihop veckorna och jag får panik över månaderna. Jag avrundande min glädjevecka med en sorglig film, Max. Är ni som jag och älskar fina filmer om djur så är det en film för er.

Nu ska jag gråta och hoppas PMS försvinner.