Ensamma

Idag åker jag till new York. Med en av mina bästa vänner. Bara vi två. Inga män och inga barn. Gu vad jag sett framemot den här resan och Gu va den behövs. Slippa mata och bara få tänka på mig själv. Det känns overkligt även om vi åker om en timme. 

Så Nils ska vara med andra. Först en annan bästis som spenderat så sjukt mycket tid med Nils och sedan med sin pappa. Men han ska vara utan mig. Och jag ska vara utan honom. Och det känns i hjärtat. 

Jag kommer njuta för fulla muggar. Men en liten del av mitt hjärta (eller en stor) kommer vara med Nils. Jag gråter bara jag skriver det här. Ändå är jag helt säker på att detta är bra. Bra för Nils som får vara utan sin mamma, för lets face it, detär utvecklande för barn. Och bra för mig som får vara utan Nils. Jag kommer vara sp fulltankad på energi och kärlek som jag kan ge honom när jag kommer hem. En bättre mamma, helt klart. 

Men det gör ont. Vad har han hunnit lära sig på en vecka? Minns han mig? Kommer han vara sur? 

Men det som oroar mig mest är om han kommer vara ledsen. Om det gör honom ledsen att jag ör ifrån honom. Om hon som passar kommer ha ett helvete med honom där han bara skriker och ör vaken hela nätterna. Det skulle vara utanför hans karaktär att inte vara glad och det har alltid gått bra när han varit med henne förut (över natten). Men det skulle krossa mitt hjärta lite om han är ledsen och otröstlig och jag inte finns där för att göra det bra igen. 

Nej nu ska jag pussa honom sönder och samman och sedan drar vi! 

(Tidsinställda inlägg finns under veckan, sedan berättar jag om resan när jag är hemma igen. Följ mig på instagram för “live-uppdateringar” @brulexandra).