Girlytalk

Evigheten finns i horisonten 

Jennifer skrev om kärleken till bergen och jag kände de där stygnet av, ja vaddå, idioti? Bitterhet? Hemmablindhet? 

Jag ser ju bergen hela tiden typ. Jag älskar den tiden vi spenderar i bergen. Älskar vintern med fantastisk snö och solen som värmer. Älskar alla små söta alpbyar. Älskar gulaschsoppa och öl. Men jag älskar inte bergen. Jag saknar däremot ihjäl mig efter havet. 

Bergen kan absolut ta anda ur mig. Och när jag såg Grand canyon grät jag lite för att det var så mäktigt. Bergen är hisnande och eviga. När jag står och ser ut över alperna så ser jag bakåt. Jag tänker på att de här bergen stått där i tusen miljoner år och är döda nu. Vi alla lever på berget. Människor, djur, fåglar har sina bon här men berget är dött. Vackra, eviga och stabila men döda. 

Havet däremot. Havet lever. Havet kan ligga spegelblankt och stila. Och det kan storma med meter höga vågor. Och så allt där emellan. Havet kan lugna mig. För nör jag stirrar på horisonten så ser jag evigheten. Havet lever. Jag tänker mig att havet är som jordens humör. Jag älskar att skrika ut min ilska och frustration till ett hav som skriker tillbaka. Eller lugna sorgen till ett hav som glittrar i solen. 



Norrländska hav.