exfru,  livet,  Mr T,  Varannanveckasfamilj

jag hade ett sammanbrott igår

Ja… ett melt down. Jag har mina moments när jag blir så där kvinnligt överdramatisk (ja, för mig ett drag jag sällan ser hos män). På väg hem från jobbet hade jag ett långt samtal med en vännina som precis som jag träffat en man med en exfru och barn. Vi kan säga att hennes approach på att bli en del av familjen skiljer sig från min. Om jag försöker smyga mig in, observera och jobba med  små förändringar har hon gjort det motsatta. Klivit in och sett sig som en naturligt omtyckt person av barn och unga, och tagit det för självklart att dessa barn också ska göra det. Vi hade ett långt samtal, och jag sa att jag inte har någon aning om jag gör rätt – men det har fungerat hittills. Sonen till hennes pojkvän vägrar just nu träffa henne och någon lösning har de inte i sikte.

Men jag kom hem och försökte vid tre tillfällen ringa T. Jag visste att han var och tränade med sin äldsta son, för jag såg dem på parkeringsplatsen vid gymmet – men ingen mer info än så. Jag försökte nå honom via telefon och sms utan respons. Mitt blodsocker sjönk till under knäna och när T kom hem kunde jag inte hålla tillbaks längre. Jag gnällde och frågade, ställde honom mot väggen och försökte få svar. Självklart kom frågan om den just nu icke-befintliga strukturen kring barnen upp och det faktum att just nu är det ex-frun som bestämmer, genom att inte kunna bestämma sig. Detta driver mig till vansinne ibland, ibland är det okej. Jag vill bara veta när och hur vi har barnen… inte sitta som en åskådare och bara spela med. Problemet är att T…

  1. tror att exfrun är bipolär, schizofren eller åtminstone har någon psykisk störning utöver depressionen
  2. inte vill att barnen ska utsättas för bråk och konflikter
  3. i 15 år har låtit exfrun bestämma och leva på detta sätt, med andra ord ett mönster som är svårt att bryta
  4.  inte ser att han är medberoende

Så jag försökte få T att uttala sig, kommer det vara så här för alltid, eller kommer han jobba för en förändring. Jag kan inte säga att jag är helt nöjd med svaret jag fick men vi lovade i alla fall att jag ska försöka vara mindre dramatisk, han ska jobba för en förändring (långsam) och han förstår att jag tycker att det här är jobbigt. Bara det var en skön bekräftelse att få.

Men inte nog med det, för idag går jag runt med en tung klump i magen. Jag vet att jag förstorar mina känslor när jag är trött och hungrig. Jag vet att jag är en liten drama queen då. Jag kommer inte lämna T på grund av detta, jag vill dela mitt liv med honom. Så idag har jag en tung klump i magen och en obra känsla i bröstet… Suck.