Uppvaktandets baksida

Det finns mycket i livet jag testat men att dejta någon har jag aldrig gjort. Det hände en gång med en amerikan men det berodde mer på en kulturkrock än ett medvetet beslut att dejta någon. Jag trodde vi var tillsammans, han tyckte vi dejtade. Det slutade samma sekund som jag fick reda på att vi dejtade och inte var exclusive.

En av anledningarna till att jag aldrig har dejtat tror jag beror på att jag aldrig haft något förhållandebehov. Idag mindre än någonsin. Jag gillar att träffa människor, jag tycker det är kul att flörta och jag älskar att bli kär. Sedan leder mina förälskelser sällan till något. Oftast blir det komplicerat, relativt vanligt är det också att jag är kär i någon som är lite svår. Hade det hänt en gång så hade det varit en slump men som att jag gör det svårt för mig är mer än regel än ett undantag. Han är antingen gift, bor långt bort, vi har aldrig träffats eller en tjej eller en kombination av allt. Gissningsvis beror det på att jag helt enkelt gillar att göra det svårt för mig, speciellt när jag inte är tjejen som letar efter ett förhållande. Ofta blir det bara lite konstiga relationer som saknar namn. Jag har ju varit i förhållande, två riktiga. Ett med Randis och ett med M. Tre respektive sju år varade det och det var säkert minst 5 år mellan dom.

Min knepiga relationshistoria har dock en sak gemensamt. Mannen har varit med på noterna. Han har aldrig förväntat sig mer och han har varit lika bekväm med odefinierbara som jag. Tills nu. För första gången finns inga random flings, någon random sextande man utan det finns en man som älskar mig och en som uppskattar mig. Många skulle kalla mig för en player och det kan jag absolut vara men jag leker inte med andras känslor. Det tycker jag är ett av få spelkrav som finns. När jag började ana att Mr Icey hade känslor så gjorde jag väldigt klart för honom att jag inte hade några känslor och hade inget intresse av att ett förhållande. Mr A vet precis samma sak men påstår sig också inte ha några känslor. Det kommer och går men ibland känns allt väldigt fel. Under flera veckor förstod jag inte alls Mr Icey men nu tror jag att jag greppat det, samma sak har jag ju känt flera gånger. Ni vet när man är sådär smärtsamt nerkärad att man dumt nog accepterar vilka villkor som helst och inte alls tänker på sig själv. Hellre något än inget. Jag tror både mina uppvaktare i grund och botten är fascinerad mer än något annat. Relationerna är odefinierbara, det är gråzoner mellan lite av varje men framförallt är inget förhållande jämt, inte ur någon aspekt.

Att bli överflödigt uppvaktad av två män på alla sätt och viss samtidigt är inget jag rekommenderar. Efter ett tag känns det som man försätter sig i en skuld. Jag kan aldrig ge tillbaks men värre än det, jag kan förmodligen aldrig ge dom vad de hoppas på. Jag vet det och dom vet det. Och de vet att de kommer bli sårad men jag vill inte förlika mig med tanken på att jag kommer behöva såra någon av dom. Dessutom är jag inte bekväm med att bli satt på en pedestal på det sättet. Mr Icey minst av alla. Han är inget annat än snäll, blyg, omtänksam, varm och väldigt söt (till beteendet). Ändå kunde jag inte låta bli att gå med på att träffa en sista gång.