Det här med att ha fått familj

På ett år har jag gått från att vara dejtandes och sökande singel med många mil i löpspåret och mycket ledig tid spenderandes på dejtingsiter och appar. Till att bo i radhus, med sambo och varannan vecka ha tre stycken energiska, härliga killar. Jag är väldigt tacksam att jag är uppvuxen med två syskon, och en mamma som varit dagmamma. Det har nog gett mig en något högre toleranströskel för hur syskon kan bete sig mot varandra.

Hur går det då?

Ja, hittills har det gått över förväntan. Kanske är det baserat på att skilsmässan gått så pass smidigt och utan uppslitande gräl men killarna har inte sett mig som ett hot eller en fiende. Vi har långsamt lärt känna varandra helt på killarnas villkor. När en av killarna en kväll på vår andra “sambo vecka” kröp nära mig i soffan och ville sitta nära kände jag att vi tog ett stort steg. Nu har vi bott tillsammans varannan vecka i två månader och de två yngsta tar gärna initiativ till kramar och närhet. De vill gärna att jag nattar dem, eller myser med dem framför julkalendern.

Det är lite skillnad med den äldsta, snart tonåring. Han är den som tydligast reagerat på den förändrade situationen och är mest introvert, och funderande. Det kommer att ta lite mer tid att nå fram till honom, bygga en tillit, men vi kommer närmre varje gång. Jag försöker att vara tydlig, ha samma regler för honom som för de andra två. Något som Mr T inte är så bra på… och förklara för honom varför.

Som jag skrev tidigare, jag försöker göra det på killarnas villkor. Det är de som måste ta initiativ till kramar, förtroende osv. och nu i helgen var det den äldsta som kröp upp och ville hänga nära i soffan. Så just nu är det verkligen bra, men jag vet också att vi, liksom alla andra grupper, kommer att behöva ta oss igenom alla stadier i FIRO grupp-processen…

…och jag ska väl erkänna att jag lite fasra för Rollsökningsfasen. Det kan ju bli hur kaotiskt som helst.