Vi pratade aldrig om att vi var trötta

Jag är asdålig på att inte förminska mina egna känslor. När jag kräktes dygnet runt sa jag “jag mår illa”. Så jag övar mig. Över på att vara tydlig med vad jag känner och hur jag vill ha det. När någon frågar hur jag mår och haft en skitnatt med Nils så säger jag: jag är trött. I perioder har det varit många skitnätter. Så jag har sagt “det är bra men jag är trött” typ varje dag. Då sa min mamma “jag frågade min vännina och jag sa aldrig att jag var trött när mina barn var små”. 

Och jag tänker är det inte det som är problemet? Jag vågar mig på att säga att alla som har småbarn är trötta i perioder. Ändå ska vi låtsas som att inget är jobbigt. Härda ut som de duktiga kvinnor vi är. Inte klaga inte berätta att vi orkar leva trots minimalt med sömn. 

I förlängningen tänker jag att det är samma mekanismer som gör att vi inte pratat öppet om gravidkrämpor, amningsproblem, mensvärk och hur det känns när man har svårt att bli gravid. Vi måste våga vara ärliga med vad vi känner och tänker dels för att stötta varandra dels för att kvinnors problem också ska tas på allvar. Vi kan inte alltid vara duktiga.