barn,  tankar

Hundhjälp, tack!

Överlag tycker jag inte om husdjur. Jag gillar kor och lamm och igelkottar och pingviner. Men jag har svårt för hund, katt, kanin och hamster. 

Det är egentligen inte hundens fel (hundfokus i detta inlägg) utan ägarnas. Jag gillar inte ouppfostrade hundar eller hundar som är “överallt”. En väluppfostrad hund, enligt mig, är helt underbar och de har jag inga problem med. 

Jag definierar väluppfostrad hund som en hund som lyssnar på “order” tex sitt eller stanna. Som förstår att soffan eller köket inte är tillåtet. Som inte hoppar eller “attackerar” folk när den hälsar. Och inte drar i koppel. Är inte detta ganska normal uppfostrad eller är det väldigt höga krav? (Jag har förståelse för valpar). 

Min syster har en sån här hund: 

  
Och jag hatar den. Den är ouppfostrad och gör allt ovanstående. Den är två år. Den vägrar att respektera regler, vi kan bygga murar för att den inte ska vara i köket och ändå smiter den in så fort den får chansen. Den är ÖVERALLT alltså tom på matbordet (hemma hos syrran och då så klart överallt). Och den bits när den hälsar eller leker. Jag vet ju att detta är min systers fel som är extremt okonsekvent med uppfostran. 

Nu till poängen. Vi vill inte ha hunden nära vårt barn. Hunden är helt ovan med barn och vild. (Dessutom är jag lite allergisk). Hur säger man detta på ett bra sätt? Där syrran är, är ju tyvärr hunden. Tids nog kommer hunden bli tvungen att träffa barnet, hur gör man då? 
(Min syster är extremt ombytlig så i smyg hoppas jag att hon ska göra sig av med hunden men det kan jag inte säga till henne). 

Kommentarer inaktiverade för Hundhjälp, tack!