Funderingar,  Hem,  livet

Var är hemma?

Igår läste jag ett inlägg på en av mina favoritbloggar, den sunda Ida som frågar varför är man där man är? Jag tror att de allra flesta av oss som någon gång har flyttat ställer oss den frågan. Jag vet att jag gjort det, många gånger, även om jag inte är ett dugg intresserad av att flytta tillbaks till orten jag vuxit upp – så känns det lika hårt varje gång som jag ska åka därifrån.

Det jag saknar mest är närheten till familjen. I min lilla by i Bergslagen finns mina föräldrar, min farmor med sambo och min lillebror med sambo och två goa barn. Jag har också kusiner och kusinbarn i närheten och just närheten gör det så härligt. Man kan spontantbesöka för en kopp kaffe, gå på söndagsmiddag hos mamma, ta en löptur med pappa eller bara vara barnvakt åt syskonbarnen. Allt detta pressas nu ihop under en intensiv helg i kvartalet, eller i värsta fall, i halvåret. Min resa från barndomshemmet påbörjades redan i samband med studenten. Jag hade blivit antagen som Au Pair i USA och den 6 juli satt jag på ett plan från trygga, kända Sverige – till det stora, farliga och okända USA. Ett år senare åkte jag inte hem, jag åkte till Karlstad där jag huserade under mina  studentår – som blev aningens fler än de flesta. Fyra års studier varvades med förtroendeuppdrag inom Studentkåren och 7,5år efter jag flyttade dit fyllde jag på nytt ett flyttlass och for den här gången ännu längre bort. Nu har jag bott i vad jag anser vara min hemstad i nio år. 9 år!

Förutom att jag inser att jag  börjar bli gammal så inser jag att jag nu rotat mig här. Skulle jag flytta härifrån skulle jag finna mig nya vänner, nya kvarter att kalla hemma och nya kollegor – men jag skulle alltid sakna den här staden. På samma sätt som jag i dag saknar min hemby och Karlstad och mina vänner/gator/minnen där.

Har ni flyttat, eller bor ni kvar i er barndomsstad? Var känner ni er mest hemma? Och är det någon som flyttat hem igen? Hur var det? Jag är nyfiken, hjälp mig nu 🙂