Smärtsam söndag

För åtta år sedan började jag på en ny arbetsplats, där jag stannade som konsult i tre år, och med mig därifrån förutom massor med erfarenheter fick jag fantastiska vänner. Vänner jag än idag firar Midsommar med, går på AW och en vän som blivit en av mina bästa killkompisar. När jag slutade och fick ett nytt jobb hos en ny arbetsgivare lyckades jag få med mig en av mina kollegor. Han har gått ifrån att vara en schysst kille jag äter min lunchlåda med, till en av mina närmsta vänner. När jag gifte mig var han med på min bröllopsfest, när jag skilde mig och träffade mitt ex frågade han jobbiga frågor, stöttade och retades med mig. Och när livet var som tyngst då fanns han där, med kloka ord, en axel, en kram eller ett glas öl.

Han har i hela sitt vuxna liv (ja, nästan) varit ihop med sin fru, sen tio år. Ett häftigt par, med ett gemensamt barn som nu börjar komma upp i den åldern att de funderat på att sälja sitt hus och flytta in till stan. Till uteserveringar, från klippande av gräsmattor. Till restaurangmiddagar, från köksrenoveringar. Ja, ni förstår nog. De har påbörjat de sista renoveringarna på huset, för att i ordningsställa det för försäljning och köpa en lägenhet som bättre passar deras intressen inne i stan.

Idag tog han kontakt, och frågade om jag hade tid att talas vid idag. Om något allvarligt. Det har skett ett lappkast. Hans fru har meddelat att hon vill skiljas. Tyvärr är det dessutom så, att mina erfarenheter från senaste separationen passar alltför bra in på delar av hennes historia. Så han tittade förbi efter en lägenhetsvisning och berättade vad som hänt. Han har inte alls lyckats landa i det. Jag tror att han fortfarande inte alls har hunnit smälta informationen. De är inne i den praktiska fasen. Han frågade hur det funkar att bo ihop, om det blir bättre med tiden att dela bostad men inte liv. Mitt sorgliga besked är att det blir det inte. Helgerna är och kommer förbli olidliga. Men än mer olidligt kommer tystnaden att bli. Tystnaden av en tom lägenhet, en tom säng, en ensam frukost.

Jag är glad, att mitt i den här tuffa situationen få vara ett stöd. Nu önskar jag bara att det här inte är en fas, att hans fru vet och förstår vad hon beslutat, och att det blir ett så bra avslut som möjligt.