familj,  Funderingar,  livet

Relationer

I två inlägg de senaste dagarna har Alex berört äktenskap och även relationer till vänner. Som ni kanske läst har jag behandlat hur mina förra relationer avslutades och hur jag till 100% håller med Alex – det viktiga är dock att även partnern har samma inställning.

Har man inte samma inställning, då blir det lätt fel. Ojämnvikt, missunnsamhet, ledsamhet och avundsjuka. Att hela tiden visa på sin kärlek genom att ge och inte få, att hamna på konstant minus det fungerar inte i längden. Inte i några relationer tror jag.

Vänner, familj eller partners – du kan vara den givande i perioder, men fortsätter det för länge då blir obalansen för uppenbar och man känner sig utmärglad och utnyttjad. Åtminstone är det så för mig… jag har “gjort slut” med vänner för att hen tar för mycket energi. Använder mig som en terapeut istället för vän, den som ska finnas där när det är tungt och jobbigt, men när livet är roligt umgås hen hellre med andra vänner. När jag såg det här mönstret, och jag insåg att det varit så i flera år och tog upp det med en gemensam vän visade det sig att hon upplevde samma sak. Så, vi bestämde oss för att förändra situationen och vi gjorde det.

Min syster, som i sina bra stunder är det bästa stödet i världen, har under en period varit otroligt egoistisk. Och den perioden som jag till en början kunde ursäkta henne för pressen med småbarnsår, karriärsjobb, relation och vänskaper som tar tid, börjar utveckla sig till åratal. Hur länge kommer jag orka med att vara den som åker till dem, när de aldrig kommer och hälsar på mig? Hur länge ska jag orka vara den som ger presenter, åker på kalas och leker med barnen när jag inte ens får ett tack i gengäld? Jag vet inte, men hon får mer tid än mina vänner, för hon är ändå min allra käraste syster!