All kärleks dag

Jag tycker om alla hjärtans dag. Det har jag alltid gjort även om jag ofta tillhörde de som fick minst antal rosor i skolan. Det störde mig aldrig, för jag visste att rosorna jag fick betydde mycket och gavs med uppriktig tacksamhet.

För mig har det aldrig varit ett bekymmer att jag varit singel på alla hjärtans dag. Det har aldrig handlat om pojkvänner även om en pojkvän tillhör den skara av vänner och familj som jag vill uppvakta en dag som denna. Jag tycker jag är duktig på att visa och uttrycka tacksamhet och känslor men för de som inte är borde en dag som denna vara en lättnad. I Sverige känns det som om allt är väldigt fokuserat kring romantik denna dag och de mesta självklara nyckelspelarna i livet glöms bort. Jag försöker alltid skicka kort/sms/ringa för att ge en lite kärleksförklaring. Här i Sverige gör man ju inte riktigt så. I år var PH och Duschdejten nya på kortlistan och jag undrar hur de tolkar detta. Tror de att det är en romantisk kärleksförklaring? Eller förstår de att det är en tacksam och vänskaplig lyckönskning?

Vänner och familj behöver få höra att de är viktiga för mig. De flesta vet redan såklart men desto viktigare att visa det. Tacksamhet och kärlek kan inte och ska inte vara så uppenbart att det inte tål att sägas. Jag tycker inte denna dagen är konstigare än jul. Istället för en god jul så önskar man ett kärleksfyllt år. Eller åtminstone dag. Men jag vet genom att titta på antal kort eller ens tack som jag får att alla inte tänker likadant. Konstigt tycker jag. Speciellt nuförtiden när ett sms öppnar upp för mindre formella kärleksförklaringar och när det finns emojis för varenda tänkbara känsla. Jag tycker att alla som förlöjligar eller idiotförklarar denna dag är fega – rädda för att uttrycka känslor. De är bittra över uteblivna kärleksförklaringar men de är förmodligen inte heller modiga nog att ge några själva. Och man måste alltid börja med sig själv.