Sjukdomar,  Vardagen

Vitaminbrist och vården

IMG_1093

Imorse fick jag sms med “tänd ljus, gör frukost och ät i sängen, bygg en täcke-koja och vägra gå ur lägenheten”. När jag tittade ut genom fönstret så förstod jag varför. Det var sådant där ocharmigt regn och blåst som jag bara stött på i Göteborg. Jag hade ju dock en date hos läkaren så jag var så illa tvungen att gå ut. Det var faktiskt inte så farligt som jag hade trott där ute. Tror knappt det regnade faktiskt. Det var lite dystrare besked hos läkaren. Min sköldkörtel ser förvisso ut att fungera fint men jag har i vanlig ordning brist på typ alla vitaminer. D-vitamin är ju inte så konstigt med tanke på antal soliga soltimmar man får i Sverige under denna årstid. Eftersom jag dessutom ursprungligen är från Columbia så behöver jag lite mer än många andra svenskar. B-12 brist har jag också. Det har jag haft till och från i många år men eftersom jag får dålig hy av tabletterna kom läkaren och jag överens om att se om jag verkligen behöver äta dom. Jag mådde mycket bättre när jag fick Levaxin och mina B-12 värden var okej så då slutade jag med tabletter men nu är det alltså tillbaks. Nu har jag fått injektioner utskrivna så får jag hoppas att det inte har samma biverkningar. Slutligen så har jag även natriumbrist men det kunde jag listat ut själv. Det blir liksom så när man inte äter salt. Jag fick inte så många kloka råd där mer än typ “salta maten”. Om det var så lätt så skulle jag förmodligen göra det men jag gillar inte salt och saltar därför inte någon mat. Det började ju för länge sedan när jag ung och trodde man skulle dö typ omedelbart om man åt för mycket salt för det var så tidningarna skrev. Då resonerade jag som så att det är ju inte ens gott med salt så det är ju bara att sluta med det. Det tidningarna aldrig skrev var att det är betydligt farligare med saltbrist och att det är vanligare att dö av saltbrist än överkonsumtion av salt.

Min spontana känsla var nog mest att mina kropp uppenbarligen tycker om att jävlas med mig och jag kanske inte alltid är så snäll mot den. Min andra tanke var att jag har väldigt tur som har råd att gå privat där det finns läkare som tar sig tid att hjälpa och som verkar bryr sig. Jag gick ju till vårdcentraler i flera år utan att få svar på varför jag var så trött. Jag har även frågat flera gånger om jag kan få B-12 injektioner istället för tabletter men alltid fått nej som svar. Jag tror många som bott utomlands blir helt förbluffade över hur dålig den svenska sjukvården är. Jag har i alla fall alltid varit väldigt väldigt frågande till varför så många svenskar tror att den svenska sjukvården är den bästa i världen. Det är ett mysterium för mig att inte fler ifrågasätter den. Är det för att den är billig? Att vårdcentralerna missade att jag har hypotyreos (nedsatt sköldkörtel) var väl inte så farligt, det var kanske värre när de skickade hem mig med hjärnhinneinflammation. För att inte tala om när dom missade min pappas cancer eller mina vänners kompisars cancer. Allt för att dom inte hade tid eller på grund av för dyra prov. Jag går sällan till vårdcentraler nuförtiden. Förtroendet bröts och just förtroende är en stor grej i mitt liv. När det har brustit så kommer det inte bara tillbaks bara sådär.

Nä, nu ska jag jobba. Gårdagens ineffektivitet märks av idag. Först, ska jag klippa bort dom är bruna sakerna på mina liljor. Det fick jag lära mig på ett fint hotell jag praoade på som ungdom. De fläckar nämligen ner och kan förstöra kläder.