Same same and not so different

Sedan jag var 14 år har jag väntat och hoppats på att vissa saker ska växa ifrån folk, att “vi” blir för gamla för vissa saker. Typ människors behov av skitsnack och att trycka ner andra för att må bra, mobbning och att frysa ut folk via sociala medier, skriva ut sina känslor på Facebook istället för att prata med berörda, ha kläder som är för små, ja ni förstår.

Jag kom då och tänka på hur jag var när jag var 14 år och självklart har jag växt och lärt mig nya saker, fått nya värderingar och allt möjligt men i grunden så är jag samma person. Jag fryser inte ut, jag reagerar likadant på folk som gör det, jag orkar inte med skitsnack och barnsligheter vilket jag inte gjorde då heller. På  många vis var jag nog brådmogen och säkert en av de som det snackades (och snackas) mest skit om. Jag har alltid varit yngst men alltid varit “mogen”.

Då insåg jag att de som jag idag tycker är “omogna” och som borde lämna högstadiet nu när det var över 15 år sedan vi gick ut troligen inte kommer ändra sig. De kommer också att behålla samma grund. De kommer alltid behöva trycka ned andra för att må bra, snacka skit och frysa ut för att känna att de tillhör gruppen. Och det gjorde mig ledsen, men samtidigt stark. Då är det ju bara för mig att skita i dessa. För förändras de inte så är det inga jag vill ha i mitt liv.

(jag insåg också då hur viktigt det är att man ger sina barn en stabil grund redan från början men det är ett annat inlägg).