Förhållanden,  Singelliv

Glömde låsa

Jag har hela veckan känt att det är bra nu. Jag vågar inte säga det riktigt men mellan er och mig så har jag nog gått vidare. Eller det kändes så, tills igår.

Den här veckan har det varit intensiv på många fronter. Jag har haft mitt fokus på gårdagens grannfest. Jag är en grym festfixare men allt måste vara perfekt. Jag har också fått höra för första gången någonsin att jag är het. Och fått höra det mer än en gång. Snygg, söt, vacker, fantastisk hör jag titt och tätt men het var nytt. Het har jag levt på hela veckan. Killen, Norrläningen, som sa det erkände att han tänkt på mig väldigt länge och ofta fantiserade om mig. Han har flickvän och bor i en annan del av Sverige och det är väl lika bra det. Sedan dök det upp en annan herre i mitt telefonflöde (japp, det sägs att jag borde regga företag för telefontjänster). Mr Old vill bara ha mig. Han är singel men gammal (49). Jag behöver egentligen inte deras bekräftelse. Jag är lite jobbig och inte så ödmjuk utan jag vet att jag är ganska fantastisk. Jag ser mig inte som snygg men söt. Norrläningen sa dock att jag var söt och het och att det är högst ovanlig men en oslagbar kombination. Det är kul att vara uppskattad i alla fall. Mindre tydligt vad jag tycker om komplimanger som “jag tänkte på dig när jag hade sex med min tjej” men jag orkar inte vara någon moraltant med alla dessa upptagna män. Igår så fick jag i alla fall kramas och mysas med en helt singel men äldre man. Nu snackar vi cirka 52. Det kan ha varit det bästa på länge.

Exet och hans nya är fortfarande inte ett par men hon bor kvar i mitt hem. Således, har vår kommunikation den vecka varit alldeles fantastiskt vänlig och human. Det har gjort mitt liv så mycket lättare.

Allt som allt har jag varit väldigt lycklig. Igår under mysstunden så pratade de sista festgästerna väldigt privat och uppriktigt. Det var skönt. Det var första gången jag pratade om honom med män närmare hans ålder än min. En sa att om jag kan förlåta honom så finns det en chans. Att det svårt, att förhållanden är svåra men att det är värt att kämpa för. De senaste veckorna har jag haft kompisar som sagt att de hört om vår separation, att det är tråkigt, att de också haft det svårt, att de gått i faniljerådgivning och att det varit så nära skilsmässa. Spontant känner jag: varför pratar vi inte mer om det? Varför måste vi visa bara dom bra sidorna?
Jag sa redan väldigt tidigt när exet hade gjort till min kompis Kristofer att var så rädd för att gå vidare för jag var säker på att jag skulle göra det innan honom och när han väl skulle kunna tänka klart och eventuellt ge det ett nytt försök så skulle det vara för sent. Lite så tror jag att det är nu. Inte att han vill ge det en ny chans men att jag gått för långt. Ändå kan jag ikväll inte låta bli att tänka tänk om. Det är inte alls i dom tankarna jag vill vara. Jag känner att jag hade stängt den dörren. Tydligen hade jag stängt men glömt låsa.