Ingen empati?

En av mina bästa styrkor är min förmåga att läsa människor. Jag är fantastiskt bra på det. Eller var? För jag har tänkt en del på min kramkompis och hans reaktion. Har jag missläst situationen så mycket? Han är förvisso bartender, jag tycker jag får vara där han jobbar hur mycket som helst. För så här är det; jag älskar stället, han är en bonus. Nu tycker han att det är jobbigt att jag hänger där (kan tillägga att hans chef mest tyckte det var kul). Jag försöker tänka att en 23-årig kille kanske tycker det är lite skrämmande med en tjej som vågar gå ut ensam. För alltså, det är inte så att jag hängt med honom. Verkligen inte. Han har bara varit där. Som en säkerhetslina.  Jag vet inte men jag tycker det är märkligt att han blir så arg men samtidigt så vet jag ju att jag är ganska ledsen (inte på grund av honom åh nej, min smärttröskel är ganska hög nu). Min kompis Kris påpekade att när man inte mår 100%, när man är nedstämd så blir det svårare att känna empati. Jag undrar om jag kunde förutsett att detta skulle hända? Att jag felbedömde situationerna som varit. Det är så konstigt. Jag tror aldrig jag varit med om något liknande. Då har jag ändå varit stammis på en hel del ställen. Det enda jag kan tänka mig är att det är eller att han tror det är känslor inblandade men så är det inte. Verkligen inte. Men om det är känslor från hans sida så borde jag förstått det, det har jag alltid gjort ju. Jag vet att jag är betydligt trevligare och flörtigare än genomsnitts svensken. Det är jag med alla från säljare och kundtjänst till butiksbiträden och främlingar i en bar. Det är så jag är men jag brukar ju kunna läsa hur de andra tolkar det. Denna gången är jag helt förvirrad.

Samtidigt så är jag ganska trött på att kritisera mig själv det första jag gör. Allt är inte mitt fel. Det finns andra människor som gör fel. Ibland gör ju till och med båda fel. Chocking news.

Förresten, glöm inte tävla om biobiljetter till The Other Woman. Jag drar en vinnare 23.00 imorgon så ni har till dess på er.