Sverige,  tankar

SPORT ÄR ROLIGT!

I den allsvenska premiären blev en man nedslagen och dog av sina skador. Jag har följt nyhetsrapporteringen och sett några debatter på olika svenskaprogram som nyhetsmorgon och dylikt och jag måste få komma med en åsikt i den här frågan.

Jag är uppväxt på en fotbollsplan. Jag spelade fotboll länge själv och var med pappa när han spelade match på korpnivå. Jag har spelat handboll på elitnivå i Sverige och jag har varit både tränare och domare inom den sporten. Mina största idoler spelade i ett göteborgslag när jag var yngre och därför håller jag bara på lag från Göteborg. Så i fotboll hejar jag på Häcken. Jag är, har varit beroende på om V läser detta eller inte, dödligt kär i Kim Källström så när han bytte till Djurgården höll jag på dem. Och övriga familjen och de flesta av mina vänner håller på Hammarby. jag är uppväxt i ett Djurgårdsfäste och gått i skola i ett AIK-fäste. ja ni fattar. Jag känner dem alla.

Jag har stått i AIK-klacken och hejat på Djurgården. Jag har stått i Djurgårdsklacken och skrikit när motståndarna gjort mål. Jag har stått i Hammarbyklacken otaliga gånger och hejat på alla möjliga och omöjliga lag förutom Hammarby.

Och jag har aldrig varit rädd. Så som många beskriver det. Jag har gått hem genom Solna med djurgårdströja. Jag har gått över Söder med AIK-kläder. Och jag har varit på Östermalm i hammarbymössa. Och jag har aldrig känt mig otrygg.

Nu kanske ni kommer tänka att det beror på att jag är tjej. Men det handlar inte om det. Det handlar inte heller om att jag har varit ung eller att jag kanske inte är en “riktig supporter”. Nej det handlar om att jag ALDRIG vill bråka. Visst kan man sura efter en förlust och fira efter en vinst. Men jag har aldrig haft behovet att trycka upp varken det ena eller det andra i ansiktet på någon. Jag har aldrig skrikit HATA HATA HATA (valfritt lag här). Jag går alltid till och från matchen med ett mål. Jag är alltid obeväpnad och jag är alltid nykter.

Jag går dit för att ha roligt och det märks. det är vad jag utstrålar. Jag vägrar tro att en man som utstrålar följande saker blir påhoppad oprovocerat. Nej jag tycker självklart att det här är fruktansvärt men jag tror inte att det händer “en vanlig supporter”.

Däremot har jag ofta i olika sammanhang efter matcher stött på supportrar ur moståndarlaget som jag har diskuterat matchen med. Pratat med. Varit lite osams med. Men alltid med glimten i ögat för sport det är roligt. Att hålla på ett lag är kul. Att följa ett lag är spännande. Och att någon har fått sätta livet till för att han håller på ett lag är ingenting annat än fruktansvärt. Men ta dig en liten funderar på vad du utstrålar på match, är det kärlek för ditt lag eller hat för de andra? För ja, precis där ligger problemet.

(Återigen fungerar inte bilduppladdningen).