Jag hatar föräldrar

Jo men jag har några kompisar som har barn. Och jag hatar dem. Jag har full respekt för att deras liv kretsar kring barnet, att det finns mycket att prata om och ta ställning till och jag är gärna ett stöd eller bollplank eller whatever då. Men alla mina vänner använder barnen som en ursäkt för både det ena och det andra. Ganska många säger typ “jag skulle vilja utbilda mig men jag har ju barnen”.
En kväll i veckan brukar jag träffa en vännina som har barn men hon ställde nu in, 24 timmar innan smsade hon att barnen var hängiga så hon kunde inte komma. Hur fan kan man veta att barnen ska var hängiga ett dygn i förväg? Dessutom har barnen i fråga en pappa som är hemma på kvällarna. Och vi bor 600 meter ifrån varandra.

De flesta verkar också vilja vara hemmafruar, det är relativt vanligt här, och det gör alla människor IQ-befriade. Varesig du är hemma och umgås med TVn eller med en minimänniska så är det inte utvecklande för ditt intellekt för fem öre.

Och så den där jävla lyckan?!
Jag har ett bra liv. Jag älskar det. Men nog har jag mina dippar, när allt inte känns tipp topp. När V är dum i huvudet eller att flytta till München känns som världens sämsta idé. Men föräldrar är ALLTID lyckliga. De sover aldrig dåligt, och om de gör det så är det lyckliga för det. Lyckliga för att barnen äter konstant, lyckliga för att barnen skriker, lyckliga för bla bla bla.
Så JÄVLA underbart är det inte att ha barn HELA TIDEN! Nej ibland är det illa och då är det fint att erkänna det. Prata om det med vänner. Bearbeta och fundera över det. Istället för att hela tiden måla upp den perfekta fasaden av lycka lycka lycka lycka!