Återträff

Så i torsdags verkade han så genuint ledsen. Jag tror att jag så valde att tro på honom. Släppte inom honom på nytt eller sänkte i alla fall mitt försvar.

Igår skulle vi träffats. Han hörde aldrig av sig. Från vad jag hört var han med henne på kvällen. Han har ju sagt att jag inte ska tro på allt. Så jag väljer att inte tro något men ändå tycka att det är dålig stil att han inte hör av sig.

Idag så ringer det på dörren. Det är han. Jag släpper in honom men gråter mest. Det är så mycket nu och jag känner mig sjukt pressad att jag mest gråter. Han stannar ett tag påstår sig bry sig om mig. Han lämnar mig gråtandes. Efter en stund säger min magkänsla att han är med henne. Den har sällan fel men jag vill ju tro att det inte är sant så jag ringer för att höra att jag bara inbillar mig. Det gjorde jag inte.

Nu känns det som jag är tillbaks på steg ett. Och jag kan inte förstå varför han hände mig men jag kan heller inte förstå hur jag ska leva utan honom. Eller vet ni, jag förstår inte hur jag ska leva överhuvudtaget. I denna stund är det mer än tappad livslust. Det är verkligen en lust att inte längre leva. Det skrämmer mig.

Han sa att han skulle komma imorgon efter jobbet. Jag tror inte han gör det. Vi har inte så mycket mer att säga. Han visar vad han känner genom sina handlingar.