Distans igen!

jag och V är nu ifrån varandra i tre veckor. Och jag tycker det känns skönt. Inte skönt som i skönt-att-slippa-honom men skönt som i vi-är-starkare-än-avståndet. Visst är det roligare när man får vara tillsammans, och sitta på jobbet och längta hem till varandra. Men jag visste hela tiden att V jobbade på det här sättet, med hans yrke har man absolut inget val. Man måste resa. Och eftersom att jag är helt inne på att jobba själv (speciellt nu, jag vill ha minst ett barn innan jag blir lyxfru…) så kommer vi vara ifrån varandra. Men det finns ju så mycket man kan göra för varandra ändå.
Sms, skype, telefon, brev och mail. Och saknaden, den är så bitterljuv. Den gör ont men samtidigt så är det ju en positiv smärta eftersom att jag är så lyckligt lottad som har någon att sakna.

Jag tror verkligen att man kan underhålla kärleken på distans. Och på att man kan bli starkare som par. Om båda vill det så klart. Och så tror jag absolut att det gör att man inte tar varandra gör givet.