Okategoriserade

Dåtid

De senaste dagarna har jag tittat mycket på filmer från när jag var liten. Jag är glad och livet så problemfritt och hoppfullt. Jag hade en fantastisk barndom som både var privilegierad men nyanserad. Mina tonårsår var även de väldigt fina och på många sätt levde jag väldigt skyddad.

När jag träffade honom var jag 23 så var jag så otroligt lycklig. Jag hade klarat universitetet, hade de bästa vännerna, hade en livsplan och älskade verkligen mitt liv. Att jag var singel störde mig inte ett dugg. Jag kände ingen stress att ha en pojkvän. Jag var lycklig och nöjd med mitt liv. Just därför tror jag att jag blev så kär. Av den anledningen vet jag också att jag inte kan stressa nu utan det får ta den tid det tar att läka. Läker jag inte kommer jag inte bli lycklig och är jag inte lycklig kan jag heller inte vara det med någon annan.

Jag tycker det är smärtsamt att se på alla filmerna. Det enda jag kan tänka är – vad hände med mitt liv, vart tog den fina glada tjejen vägen? Jag känner på något sätt att skulle vilja vara liten och att någon bara lyfte upp mig och tröstade mig. Och inte minst, att det fanns ett sår att blåsa på. Det känns som att just nu är uppbrottet illa nog, allt annat vuxet ansvar är alldeles för mycket för mig.

 

Kommentarer inaktiverade för Dåtid