När tårarna aldrig slutar rinna…

Det  gör så ont ikväll och känns så jobbigt. Tårarna slutar inte falla. Jag tänker att någon gång måste det gå över men samtidigt kan jag inte se hur. Allt påminner om honom. Gator, tv program, musik, kläder, smycken, samtalsämnen, platser… Ja jag vet inget som inte påminner om honom.

Ju mer jag tänker på vad som hänt och på honom desto mer inser jag att det som gör mest ont är sveket. Att jag litade på honom, och litade på att han skulle säga om något var fel. Det gjorde han aldrig. Han gjorde slut, ljög och hoppades att jag bara skulle dö. Hur kan man hata någon så mycket. Någon man levt med i sju år. Hur kan man medvetet vilja såra en människa så som han gjorde. För jo, vissa saker var medvetet. För att jag skulle ha så ont som möjligt och känna mig så ovärd kärlek som möjligt. En uppgift han lyckades bra med. Allt medan allt han kunde tänka på och göra var att sätta på någon annan.

Jag skäms fortfarande så fruktansvärt för att det tog slut, för hur han behandlade mig och för att han hittade en ny så snabbt. Jag tycker det är så pinsamt. Att jag älskar någon som behandlar mig så.

Det kommer bli en lång natt. En väldigt lång natt. När det är så här mörkt så undrar jag varför jag lever. Och han, vad gör han? Jo, han håller om henne.