Förhållanden,  Känslor

Tillit och hjärtan

20140102-105919.jpg

Vet inte vad som gör mest ont. Ett bruset (eller rättare sagt total krossat) hjärta eller förstörd tillit.

Idag vet jag att han träffade en ny två dagar efter han gjort slut. Att hon idag sover över i vad som tekniskt fortfarande är mitt hem. Att hans mamma vetat om henne sedan dag 1 (eller 2). Precis som under alla sju år har han ljugit en hel del. Det finns inget han kan säga längre. Jag tror inte på ett ord. Hans agerande å andra sidan är ju i allra högsta grad på riktigt och är det som får tala högst. Och det, det talar högt. Det säger mycket om hur lite respekt, omtanke och positiva känslor han har för mig. Hans agerande visar hur mycket han avskyr mig och medvetet vill såra mig. Att nu påstå att han hatar mig vore inte en underdrift.

Mitt brustna hjärta kändes som en ganska logisk del av en separation. Att förstöra tilliten kändes dock jävligt onödig. Det gör ont att han ljuger så mycket. Att han alltså inte ens tycker jag är värd ärlighet.

Jag kan för allt i världen inte förstå hur jag kunde vara tillsammans så länge med någon som hatar mig så mycket och vill mig mig allt ont i världen.

Det krossade hjärtat och förstörda tilliten säger mig att han aldrig tog vårt förhållande på allvar. Att han redan från början visste att detta aldrig skulle hålla. Att jag skulle bli ännu ett ex och att han skulle såra mig lika mycket som alla de andra. Han visste men han sa inget. Likaså visste han att ju längre det gick desto mer skulle han såra mig. Han visste exakt hur ledsen jag skulle vara, hur han skulle agera och att det skulle såra mig ytligare. När jag är ledsen är jag inte till någon nytta för honom. När jag är ledsen ger jag honom inte den bekräftelsen han behöver. Jag finns inte för honom, är inget. Och har förmodligen aldrig varit.

Välkomna till ett liv med en trasig man som hellre sårar en annan människa djupt än att själv bli hel.