Förhållanden

Baklänges

20131116-000540.jpg

I söndagskväll lyckades jag äntligen prata med min pojkvän. Han yttrande äntligen andra ord än “jasså” och “okej”. Två extremt intetsägande ord. Samtalet slutade i att jag bad om lite betänketid för att fundera över det som hade blivit sagt. Som jag funderade. Varje minut fylldes av olika tankar och idéer men på måndagen sa jag att jag inte orkade ha något samtal. Det dröjde tills igår innan jag tog upp det. Då gick det inte alls. Det gick åt helvete. Jag vet inte varför för jag tycker jag var lika neutral och saklig som jag varit hela tiden. Självklart blir jag ledsen när jag tycker vi gör en liten framgång men sedan tar ett gigantiskt steg bakåt. Idag vaknade jag ledsen, en ledsamhet som övergick i frustration. Jag har ju inte bara kärleksfulla känslor för honom. Ibland är jag även förbannad och riktigt jävla irriterad. Det är en frustration som kom när han efter en vecka berättade för alla trots att vi hade kommit överens om att vi inte skulle säga det till någon. Det var enligt mig så fruktansvärt respektlöst. Att han inte heller klarar av att sitta med mig och prata är också respektlöst. Det är säkert bra att han får höra även de mindre snälla sakerna men jag vill inte säga dom i stundens hetta. Jag vill säga saker jag kan stå för i längre än en minut.

Han har väldiga humörsvängningar nuförtiden och ger väldigt olika intryck. Han verkar ha tappat sig själv. Samtidigt tror jag han pratar med många men jag tänker mig att det blir svajigt när man inte har någon grund att stå på. När självkänslan och självsäkerheten saknas så är det nog alldeles för lätt att påverkas av andra. Jag säger nog för jag vet inte. Det är bara en gissning. Själv har jag nämligen aldrig riktigt haft dom problemen men gissningen känns ändå logisk.

Kommentarer inaktiverade för Baklänges