Tankar om en främling

Igår var konstig. Jag vaknade tidigt men ville sova vidare. Jag försökte och försökte men icke. Resten av dagen gick jag omkring och kände mig smått hjärnparalyserad. Ibland har jag bara varit tyst och tänkt. Tänkt på hur sanningar nästan alltid kommer fram till slut. Hur ont vissa av dom gör och hur stor roll timingen spelar.

Jag känner mig väldigt bedgragen, känslomässigt bedragen. Jag tror att jag blivit riktigt utnyttjad. Blivit utsatt för någon slags lek. Fått höra de vackraste, starkaste och mest underbara orden som jag tog till mig och värdesatte men som bara var ord utan innebörd. Beröringar som fick hjärtat att stanna var inte så mycket mer än smutsig kroppskontakt med en främling. Det är konstigt det där, hur saker kan se så annorlunda ut ur olika synvinklar. Som tur är så var det här ett tag sedan. Jag har hunnit få distans, gråtit ut och gått vidare. Jag vill inte ens tänka på hur förkrossad jag hade varit om jag vetat vad jag vet nu när jag var mitt uppe i alla känslor. Jag gillar inte att bli lurad. Jag ogillar i högsta grad falska människor. Värst av allt är att jag innerst inne inte vill släppa tron om att det var på riktigt. Jag vill inte tro att jag hade så fel och jag vill inte tro att det inte betydde något. Och en liten del av mig vill nog känna lite mer smärta än jag faktiskt gör. Jag vill kunna bli arg, ledsen och som vanligt vill jag kunna diskutera det. Nu har det gått så lång tid att det inte är aktuellt dessutom vet han inte att jag vet vem han egentligen är. Fler hemligheter. Vilken glädje! Egentligen är allt okej nu. Jag är lycklig, mycket mycket lyckligare än han men jag vill att han ska veta hur förbannad jag är på honom. Men jag missade min lucka.