• Girlytalk

    Flyttat pga kris

    Fick frågan om hur det kommer sig att jag flyttade från Sverige från första början? och jag fick göra lite soulsearching för att besvara den, svaret blir i två delat.
    Del 1

    Jag spenderade 6 år i Italien, tillsammans med familjen, från att jag var 9 till 15 år och det var hemskt att flytta tillbaka till Sverige. Sedan dess var Italien hemma jag köpte loss huset vi bodde i när jag fyllde 18 och jag har fortfarande kvar det. Mina bästa vänner var de som jag träffade under åren i engelska skola där.

    del 2.

    Jag flyttade till London av två anledningar. Den ena var att en av mina bästa vänner är britt och bor där, jag hade nyss skilt mig och befann mig på ett dåligt ställe i livet, kände mig ensam och var nog ganska deppig, så han sa “kom hit!”. Och jag tänkte att det kan nog vara bra att bryta mönstret och flytta dit, jag hade kvar min lägenhet och tog typ med en väska med kläder så tanken var att stanna någon månad max ett halvår.
    Den andra anledning var att jag tidigare hade jobbat för ett internationellt företag i Sverige och då fått erbjudande om att arbeta för deras kontor i London men just då passade det inte, men jag ringde upp dem och fick ett annat jobb för det företaget. Hade jag inte fått jobbet hade jag nog inte stannat så länge som jag gjorde.
    Sedan träffade jag ju V också och även om jag åkte till Sverige säkert en gång i månaden så kändes det mindre och mindre som hemma, svårt att förklara, men London var verkligen en fristad för mig. Bort från de människor och miljöer som då inte var bra för mig.

    "En del av mitt hjärta kommer att slå för London".
    “En del av mitt hjärta kommer att slå för London”.

    Men jag tror också att i och med att jag bott utomlands som barn och att jag flyttade till en av mina bästa vänner så var steget betydligt mindre än om jag bott i Sverige i hela mitt liv.

  • Girlytalk

    Säg ja!

    När man flyttar så lär man sig snabbt att för att inte ruttna i sin lägenhet så behöver man säga: ja! Vad folk än hittar på och bjuder med dig på så ska du säga ja.
    Det kanske är saker du aldrig velat prova, saker du aldrig har provat eller saker du aldrig ens visste fanns. Men det är bara att koppla på leendet och säga ja.

    För när du säger ja, kommer du bli medbjuden igen och igen. Och helt plötsligt är du en i gänget och har kanske fått en vän eller två, och med trevliga människor blir ju de mest konstiga aktiviteter roliga. Och de konstiga aktiviteterna kanske är något du gillar.

    Människor som aldrig har flyttat har inte fattat detta, de säger nej.
    De är upptagna, orkar inte, prioriterar tid i soffan för de behöver inga nya vänner. Och det gör ju att det blir svårt att bli vän med de som är infödda på en plats. Det är lättare att bli vän med andra inflyttade antingen från andra delar av landet eller utlandet, det spelar inte så stor roll.

    Jag tycker det är svårt att få vänner här. Det kan bero på att jag inte fick några vänner gratis på min arbetsplats eller så kanske tyskar och jag inte är kompatibla. Men jag har ju iofs V som motsäger sig detta.

    Jag har en handfull vänner, men de säger nej 99% av gångerna jag frågar om vi ska ses. Så jag har tröttnat på att fråga, för jag blir så besviken av uteblivna svar eller dessa ständiga nej. Så nu hoppas jag på att få nya frågor om att hänga på olika saker: så att jag kan säga ja och lära känna lite nya personer, som är ja-säger som mig!

    say-yes-to-good-things

    Till dess gör jag saker på egen hand och hoppas på att träffa fler som gör saker på egen hand.

  • Girlytalk

    Våga göra saker ensam

    Det svåraste med att flytta, varesig det är utomlands eller till en ny stad inom landet, är att man måste göra saker själv. Eller ensam.
    Det finns lixom ingen naturlig kompis som man kan fråga om man ska gå på stan eller fika eller vad man nu vill hitta på. Det är så himla lätt att man blir fast hemma, inne, och att man därför blir lite deppig. Det har hänt mig många gånger. Till München flyttade jag ju tillsammans med V men för mig är inte en partner nog, jag vill ha vänner också. Och V vill också att jag ska ha vänner och ett liv här. Så hur gör man?

    Jo man måste våga göra saker på egen hand. Ta med en bok och sitta på ett fik och läsa och stirra på folk. Gå på bio. Gå och träna. Kanske prova en danskurs, matlagningskurs eller en lagsport.
    Det som du känner att du vill göra ska du göra helt enkelt. Det är svårt och läskigt.

    Här i München umgås jag med en liten grupp tjejer som i och för sig är väldigt trevliga men olika mig. Så jag brukar skicka ett sms när jag får lust att göra något men jag vet att de nästan alltid säger nej. Jag är lixom alltid beredd på att göra det ensam. Och så gör jag det. Och helt plötsligt när man gör det där man tycker om ensam så träffar man någon annan som gör det där du gillar ensam och med lite tur så behöver man inte göra det ensam igen.

    Det är energikrävande att ta sig ut på de där sakerna, men det är så väl värt det sedan!