• Girlytalk

    Kvällar då jag gråter

    Jag vill berätta för er eller för mitt minne att jag hatar amning. Själva ammandet har jag egentligen inget emot. Generellt gör det inte ont. Det skulle kanske beskrivas som mysigt men nja… Jag bestämde mig ju för att ge amningen en chans med barn 2 trots att oddsen var emot mig.

    Känslan av att sitta fast ger mig panik. Att sitta i fåtöljen och amma merparten av dagen. Och gör ingenting. Riktigt känns hur ensamt det är. Och hur hjärnan skrumpnar av all dålig tv jag konsumerar.

    Jag har fått två riktigt dåliga råd. Det ena är att se amningen som en del av vardagen. Lixom acceptera den. Och det kan man ju göra men en vardagssyssla som jag hatar och som tar 9-12 timmar per dygn hade jag lejt bort. Jag vägrar finna mig i sånt. Som en del av en vardag kan jag absolut acceptera amningen. Men inte som 97% av det jag gör.

    Hon blev påskpyntad vid amning.

    Det andra dåliga rådet är det finns mycket man kan göra med bara en hand. Grät när en bekant sa detta. Jag kan inte ens surfa på mobilen med bara höger hand. Äta ja. Laga mat? Röra mig? Läsa en inbunden bok? Nej.

    Jag kan inte sätta ord på vad med amningen det är som gör mig så otroligt ledsen. Kanske är det hormonellt eller bara tröttheten? Men känslan av att sitta fast. Stressen där emellan då allt det andra ska hinnas. Ni vet; gå på toa, laga middag, duscha och kanske plocka undan lite.

    Jag tycker också känslan av att inte kunna fixa, äta mat med min familj, laga mat eller starta en tvättmaskin utan att ha hög puls är fruktansvärd.

    Jag gillar verkligen inte känslan av att min kropp inte är min, att någon annan bestämmer över den och har tillträde till den. Jag gillar heller inte att sitta still så mycket. Känner mig samtidigt så skamsen och värdelös som känner så starkt negativt om något som är så basalt som att mata sitt barn. Något som en riktig kvinna älskar och gör med en ängels tålamod och ett barns glädje.

  • Barn & gravid

    Klusteramning

    Med Nils kunde jag inte amma. Jag fick ingen mjölkproduktion vilket troligen berodde bland annat på att han var liten och svag och att jag har diabetes1. Efter flera samtal med min barnmorska om hur jobbigt det var och hur skamsen jag kände mig då så bestämde jag mig för att ge mig på amningen även den här gången.

    Efter en vecka med amningen och ersättning kunde jag ta bort ersättningen. Hon var nöjd redan efter amningen. Wow! Men det tar mycket tid. Så mycket tid! Och på invägningen hade hon ”bara” gått upp 80 gram istället för önskade 100-150 gram. Kände mig så nedslagen efter alla timmar jag suttit med henne i famnen. Jag försöker vara hör och nu och tänka att det går över men alltså vissa dagar blir jag galen. Tex igår.

    Igår ammade jag över nio timmar. Från klockan 13:30 till strax efter 22. Bröstvårtorna gör så ont efteråt och kroppen blir så tömd på energi att jag bara gråter. Känner mig så ledsen som dessutom inte kunnat vara med Nils alls. Han är ledsen. Jag är ledsen. Jag saknar att göra saker. Både själv och med honom.

    Det här med klusteramning verkar gå över efter cirka en månad. Får ta en dag i taget fram till dess och försöka att inte bli galen!

  • Girlytalk

    Världens sämsta kvinna

    Jag är för amning. Tycker amning verkar vara det smartaste som kroppen någonsin uppfunnit. 

    Vet inte om jag är naiv eller optimist men jag hade sett framför mig hur jag sitter och ammar och ammar och det är lite kämpigt men så rinner mjölken till och alla ler och bäbisen bajsar ner hela badrummet och är så glad och lycklig. 

    Verkligheten! 

    Han har ett bra tag, greppar vårtan bra och suger bra, men mjölken rinner inte till. Ja vi är bara inne på fjärde dygnet men tänk er själva att vara hungrig i fyra dygn? Inte är man på sitt bästa humör då. Sväljer ju mest luft och blir körig i magen. Blir arg när det aldrig kommer någon mat. Sover dåligt. 

    I natt gav vi lite ersättning (formula) och det var det bästa som hänt oss alla. Babyn sov och jag sov och nu har vi orkat amma igen på morgonen. Men jag är så trött och min rygg värker. Och känner mig som en asdålig kvinna, som inte kunde göra ett normalstort barn och som inte kan göra mat till barnet och som valde den “enkla” ersättnings-vägen och som dessutom inte kunde koka kaffe i morse. 

      
    Slösade bort gott svenskt kaffe. Borde vara dödsstraff på sånt. 

  • Girlytalk

    Skeptisk och stressad

    Vi har haft en träff till på föräldrautbildningen och jag har insett att det är något fel på mig. 

    Jag har aldrig varit rädd för varken amning eller förlossning utan tänkt det där har ju kvinnor gjort i alla tider, klart det kommer gå bra! Dock är jag ju inget dumhuvud så jag vet ju att amning är svårt och tar tid och att en förlossning gör ont. Men jag har lixom litat på mig själv och den kvinnliga kroppen, samt den fantastiska vård vi har i västvärlden. 

    Men föräldrautbildningen gör mig tvär och livrädd. 

    Enligt barnmorskan som pratar på utbildningen så gör amningen ont, tar all tid, ingen idé att klä på sig första veckorna, såriga bröstvårtor, ammar dygnet runt. Man VILL INTE gå ut första veckorna som mamma. 

    För att inte prata om förlossningen som tar minst två dygn (inne på förlossningen) för förstföderskor dessutom behöver förstföderskor alltid värlstimulerande dropp, epidural, morfin och lustgas. 

    Jag känner mig så himla avig. Nu vill jag varken föda barn (fast barnmorskan berättade hur dåligt kejsarsnitt är) eller amma. Jag har inte varit mig själv, Alex, på 8 månader och jag vill så gärna känna mig lite mer som mig igen. Återigen är jag inte dum i huvudet utan förhåller mig ödmjuk till alla hormoner och känslor jag inte har en aning om. Kanske vill jag aldrig mer gå ut? Kanske sitter jag naken i soffan hela sommaren och ammar? Men då är det för att jag vill. Jag har heller inga illusioner om att jag ska gå en långpromenad första tiden. Men springa ned och köpa mjölk det vill jag. Andas. Vara mig. 

    Hur kände ni andra mammor de allra första veckorna efter förlossningen? Har ni lite pepp att ge mig blir jag så tacksam! Och alla ni som inte är mammor får också gärna komma med uppmuntrande ord.