Funderingar,  vardag

Avundsjuk

Jag har försökt sätta ord på en känsla och insåg att rätt ord är avundsjuk. Avundsjuka är en komplex känsla för mig. Som barn var det mycket skam kopplat till avundsjuka. Tex avundsjuka på mina systrar det var lixom förbjudet för var jag avundsjuk var jag missunnsam och otacksam. Men med hjälp av terapi är avundsjuk bara en känsla av många. Och nu känner jag mig avundsjuk.

Jag vill också fika med vänner, dricka kaffe, ha ett barn som sover, träna tyngre pass och leva obegränsat igen. Obegränsad av både pandemi och kroppen och bebis.

Jag tycker att alla andra gör så roliga saker. Kanske är det någon form av fomo. Eller så är det den hetsiga delen av mig som inte trivs med att se på tv och amma hela dagarna. Eller den där delen när jag gillar barn som är äldre. Kan prata och upptäcka. Fast den här spädbarnstiden är så kort och så mysig. Kanske blir det aldrig mysigare än så här? Jag njuter inte tillräckligt. Det är ett som är säkert. Måste njuta mer. Skulle njuta mer av att vara tillsammans med någon dock. Som inte är min man. Eller barn. En vän. Eller kollega eller vem tusan som helst.

Fast jag njuter också. Bara sitter här och ammar. Ser på serier och äter choklad. Tillåter mig att bara vara. Bara andas. Men tusan vad jag är Avis på alla andra just nu.

0

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.