Funderingar

Den bottenlösa sorgen

I förra veckan drabbades jag av sorg. Kanske inte helt orimligt med tanke på alla hormoner och tankar och amning och bäbis. Ja ni vet?

Min mamma. Det är hon som är sorgen. På så många plan. För precis som alla andra önskar jag mig ju en mamma som hjälper till och stöttar. Min mamma gör det motsatta.

Självklart kan hon inte komma hit, hon är hysteriskt rädd för corona och lever pga det ett otroligt begränsat liv. Men hon har visat intresse för Nils och nu Majken och vi har hörts på telefon. Vilket har lett till stora utbrott hos Nils. DAGLIGEN! och taskiga kommentarer från hennes sida, hon tror dock att hon är hjälpsam men det är hon inte utan mest sårande.

Det är så sorgligt att ha en relation med en förälder som bara är en belastning. Som gör saker värre. Tyngre och jobbigare. Det finns heller inget utrymme för att prata om detta eftersom att mamma då tar på sig offerkoftan och blir en martyr. Hon saknar helt självinsikt och lever efter devisen att allt hon gör är rätt.

Jag har bearbetat relationen till mina föräldrar i terapi och är öppen med det här med vänner. Men det kommer ibland över mig som en våg av sorg. Ofta i relation till att jag nu är mamma själv. När jag önskar mig en mamma igen som hade kunnat ge en positiv vägledning, varit ett stöd och kanske en vän…

Läs också: ”vi hjälper dig lite senare” och på väg nedåt och jag bryr mig inte längre,

0

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.