Girlytalk

Hela världens sorger 

Den här helgen har jag burit hela världens sorger på mina axlar, eller iaf känt mig som om mina sorger är hela världen. 

Min mamma har hört av sig med massa nonsens och konstigheter och jag har känt mig så ledsen över att hon är Sjuk och att jag kommer behöva såra henne gång på gång när jag säger ifrån för vad som är okej eller inte. Samtidigt kan jag inte vara den där “snälla” dottern längre som bara låter allt glida av. Det finns gränser och att få barn är en bra gräns för mig, jag vill inte utsätta den för samma sak som jag blivit utsatt för. 

Jag känner mig också rädd för barnet och att bli mamma för första gången. Jag hör om alla dessa kvinnor som mår bra, strålar, älskar rörelserna och älskar livet som gravid. Jag gör ju inte det och är rädd för hur det ska påverka min och barnets relation. Kommer jag kunna knyta an? 

Min tredje rädsla är att jag inte ska ha orken/lusten/energin/möjligheten att vara den mamma jag vill vara och sätta de gränser jag vill ha. Jag har en ganska bestämd åsikt om hur mina barn ska uppfostras och kan bli så less på alla curlingföräldrar. Jag försöker dock vara ödmjuk för jag vet ju ingenting egentligen, men jag vill vara sann mot mig sjölv och verkligen försöka leva upp de viktigaste värderingarna jag har. Just nu har jag inte energi till någonting. 

Himla deppigt inlägg detta men som en motvikt ska det bli 17 grader imorgon, på torsdag åker vi till Sthlm för begravning och nästa fredag åker vi till alperna för en veckas skidåkning och semester. Efter ser säger det bara schwoop så är det påsk, vår, sommar och dags för bäbisen att göra entré! 

  

0

5 kommentarer

  • Escaping Reality-ett nytt liv

    Jag tror att det kommer gå bra, anknytningen kommer. Jag menar, du är väl ändå glad över att få barn och vill ha bebisen även om du hatar att vara gravid? Du går ju redan och funderar på hur du ska göra det bästa för bebisen, det är väl början till anknytning även om tankarna är mer oroliga än rosafluffiga.

  • Linnéa i Colorado

    Alltsa, jag var inte anknuten ALLS med WK nar jag var gravid. Kommer ihag hur jag tankte att om han dog i magen sa skulle jag inte sorja en forlorad bebis etc, utan bara vara ledsen for min egen skull att kroppen inte fungerade. Jag hade ingen mammkansla, eller pratade med magen, var helt opepped pa att fixa barnsaker, eller fixa iordning for ankomst. Tycket mer att det var javligt jobbigt och forhindrande att vara gravid. Men det KOM! Inte direkt, men nagon vecka in for mig och det var sa haftigt. Jag tror jag skrev om det har ratt mycket pa min blogg sa vill du lasa mer kan du nog bara soka pa anknytning. Dock ar det svart! Jag har en san himla storre forstaelse for forlossning depp nu, nagra manader in, an vad jag hade som nyforslost.

    • alex

      Så känner jag också! Eller om jag skulle få missfall så skulle jag bli arg för att allt sett varit förjäves. Allt kämpande och utstående och så måste jag börja om.

      Jag läser din blogg och har läst tillbaka, finner massa tröst i den, tack!
      Min lösning på att jag är exakt noll anknuten är att försöka tvinga V att knyta an. Går så där…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.