Girlytalk

Inte så himla mycket djurvän

Jag måste erkänna en sak. Jag tycker mer om människor än om djur. Ni vet på det där sättet där jag också anser att människor är, kanske inte värda mer än djur, men viktigare än djur. Speciellt husdjur tycker jag inte om. Eller tycker om gör jag ju men, jag ska konkritisera.

Vid juletid cirkulerar det massa olika välgörenhetsgrejer på sociala medier. Typ stadsmissionen brukar ha någon kampanj och människor över lag är ju mer villiga att ge vid juletid än andra tider på året tycker jag mig ha läst någonstans. Jättefint! Jag gillar sånt och hoppas att de får folk att bli månadsgivare så att de ger hela året.
Men som en “motrörelse” till all denna ge-till-människor-välgörenheten så kommer det men-djuren-då-välgörenheten. Och jag gillar djur. Vilda djur. Typ WWF gör ju ett fantastiskt arbete för utrotningshotade arter och jag skänker pengar med glädje dit. Men det kommer lixom andra kampanjer där man likställer katter (t.ex.) med hemlösa människor. Typ så här “100.000 hemlösa katter är för många” och så är det en hashtag och hur man kan skänka pengar för att ge mat till de här katterna.

Nu känner jag mig som en ganska dålig människa när jag erkänner det här men jag förutsätter att människor (även de som skänker mycket pengar) har en begränsad budget för skänkandet och då hoppas jag innerligt att man skänker till hemlösa människor. Jag kan inte riktigt motivera detta (förutom att jag inte gillar katter något vidare) men jag lider så mycket mer när jag tänker på en hungrig människa, med barn som bor på gatan, än på en katt som bor på gatan. Jag kanske tänker att katten ju egentligen är “gjord” för att bo utomhus och jaga mös och fåglar och få i sig mat på det viset (men det är väl egentligen människan också?). Jag kanske har något inbyggt i mig där jag vill “rädda” min egen ras först? Eller så skiter jag bara i husdjur och tycker att människan som skaffade katt och sedan släppte ut den fan får ta sitt ansvar och inte lägga det ansvaret på mig.

lolcats-lol-cats-2650623-489-425

Jag känner att inget av dessa argument egentligen håller och kanske inte är så logiska. Och jag tycker verkligen inte att man har rätt att på något sätt behandla varken djur eller människor illa (sommarkatter är typ det värsta jag vet). Ändå så känner jag absolut ingenting när jag läser om alla stödgrupper och projekt för våra sk. husdjur. Däremot brister hjärtat när jag ser hur vi jagar och utrotar vissa djur (varför lär vi oss aldrig!?) och när människor tvingas tigga eller leva på gatan då går jag faktiskt sönder lite inombords.

 

En kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.