Tjejsnack by Alex

En del av Girlytalk

Är fetman verkligen det viktigaste?

En av mina grupper jag studerar är en blandad grupp på slump, tänk er en klass 8 (de är 14-15 år). Jag har provat diverse olika saker där och märkte att det är tre elever som sticker ut. En är “normal”. En har en fysisk sjukdom. Och den tredje lider av psykisk ohälsa.

Nu när det är utvärderingstider så ska slutsater dras som sedan ska jämföras med andras slutsatser och bli till stöd (råd) (i vissa fall riktlinjer) för undervisning.

Personen med psykisk ohälsa får hjälp av olika instanser. Två olika samtalsterapeuter, besök hos sjuksköterska, anpassade studier av lärare osv. (Gu va jag önskar att alla unga som inte mår bra får sån här uppbackning, tyvärr tror jag det är långt ifrån så). Så nu är det dags för mig att skriva rapport. Och alla anteckningar från terapeuter och skolskötetskan är om elevens övervikt. Alltså alla.

Eleven är överviktig utan tvekan. Och inom sinom tid ska så klart detta behandlas men alltså att eleven gråter varje dag och har självmordstankar är enligt vården sekundärt till övervikten. Gah jag blir så less!

Jag hoppas verkligen att den vård hon får fokuserar mer på den psykiska hälsan och att det fokus som det verkar vara på övervikten är något som hon inte märker. Jag tänker nämligen att det är tillräckligt jobbigt att se att man är tjockare än alla kompisar utan att folk tjatar om viktnedgång hela tiden.

Boktips: falska vänner – Jane Harper

Fem kvinnor ger sig ut i vildmarken. Bara fyra kommer tillbaka.

Det här hade kunnat vara så spännande. Den australiensiska vildmarken och en död person. Lite Agata Christie. Men det är faktiskt inte alls spännande. Trots att författaren blandar in både pengatvätt, döda seriemördare (eller är han död) samt seriemördarens son som helt säkert håller på att mörda nu så finns det ingen spänning. Alls.

Det är för krystat. För många försök att skapa spänning. För rörigt skrivet. För konstiga kopplingar.

Jag ville verkligen bli slukad av den här boken men fick istället forcera mig igenom den. Översättningen var också dålig. Namn blandad ihop och jag antar att delar där jag saknade “liv” i språket kan ju helt enkelt vara en dålig översättning.

Vill ni ändå läsa den här boken så finns den här.

Fotvårtor

När man är gravid är man, enligt min barnmorska, mer mottaglig för att få fotvårtor. Och visst fick jag en. Inget egentligt problem men inte heller så fräscht. Så i ja, men typ tre år har jag försökt få bort den. Men det har varje gång lett till att den spridit sig och tillslut hade jag fyra vårtor.

Jag har provat det mesta inom vårtmedel och frysning. Men envist har den bitit sig fast.

Så tillslut förklarade jag krig. Nu jäklar.

Först ett lager vårtmedel. Som jag lät torka hjälpligt. Och sedan på med ett lager nagellack. Huden runt om tog mycket stryk men på ca 1 vecka så ramlade den största (första) vårtan av. Och de andra har blivit betydligt mindre. Jag har provat både vårtmedel och nagellack var för sig men det har inte gett några resultat.

Alltså jag målade med båda dessa medel morgon och kväll i ca 1 vecka för att få resultat. Nu låter jag huden vila lite innan jag ger mig på de sista vårtorna.

Vecka 20

Jag vet inte vad som händer den här veckan. Jag ska rösta i EU-valet. Det känns superförvirrande att rösta i Sverige men se kampanjer för tyska kandidater. Till nästa val så kommer jag nog anmäla mig till att rösta här, alltså EU-val. Jag känner att jag vet för lite om EU. Det känns som att EU inte vill att jag ska veta så mycket. Jag röstar, som alltid ideologiskt med hjärtat, en för alla, alla för en.

Annars rullar vardagen på. Pratade med min chef i 10 sekunder i veckan och det gör livet lite lättare. Men bär på en ledsen känsla. Mycket som är osäkert på min arbetsplats och mänga som är upprörda. Det kommer mer om det i veckan.

Har precis ätit söndagsmiddag med min svärfamilj (heter det så?) och nu ska jag äta ostbågar och se på true detective med V. Måste bara hänga en tvätt först…

Det händer grejer

Saker händer. Ibland är det bara i tanken men någonstans måste det ju börja. Ett nytt jobb. För det är lixom inte värt att otrivas i perioder. Att kanske inte riktigt känna sig trygg bland kollegor och ledning. Alltid lite på vakt. Det tär. Och det går upp och ned. Några jobb har blivit sökta. Andra mest genomlästa. Mycket drömmande. Det är spännande och läskigt. Det finns kanske inte så mycket att säga om det heller. Framtiden får utvisa vad som händer.

Här är lite fina saker som hände i Stockholm.

när jag gick runt lötsjön så hade de smällt upp ett enormt uterum där. Känner en sådan hatkärlek till det här området. Så fint med natur men så många friluftsdagar jag har frusit där och halkat i fågelbajs. Riktigt fint med gymet iaf. Nils hittade en legokatalog och låg och läste. Minns hur jag själv fick bläddra i leksakstidninhar och ellos-katalogen som barn. Mysigt att drömma och önska. i westermalmsgallerian kunde man byta sticklingar. Rolig idé. Själv börjar huset svämma över av sticklingar och snart har jag nog tvingar på alla jag känner minst ett elefantöra.

Och sist men inte minst så var det folkfest i Kungsträdgården med körsbärsträden som stod i blom. Sp vackert att jag tappar andan. Varje år. Flera gånger. Varje gång jag ser ett körsbärsträd som blommar.

Serietips: the case Against Adnan Sayed

Podden serial har följt med mig. Jag har lyssnat på säsong 1 flera gånger och jag fascineras av historien. Tragiken på så många plan. Måste nog snart börja lyssna på den igen.

Nu finns den också som serie.

(Bildkälla: IMDb)

Det är inte jättemycket nytt som framkommer kanske. Iaf inte i de första avsnitten. Men det är lite kul att se alla som pratat i podden. Få en bild på området och personerna.

Jag tycker att historien är spännande och visar på hur det kan funka i USA. Rasism. Utsatthet. Dubbel kulturellidentitet. Rättssystemet. Jag tycker det är en spännande historia. Se den så kan vi diskutera! Finns på HBO.

Mens utan hormoner

Jag vill vara en sån person som pratar om mens utan problem. Men jag är inte det. Jag blir generad. Känner det som om mensen blöder igenom lite för varje gång jag säger ordet. Mens. Övar mig. Blir bättre. För att bryta stigmat jag känner. För de yngre som jag träffar varje dag. Som har kodord och systerligt hjälper varandra med bindor och tamponger.

Mensvärken som jag slapp med spiralen är tillbaka. En Ipren eller två. Värmekudde. En varm dusch. Det hjälper. Och smärtan är mindre nu än i tonåren. Då den övermannade mig varje månad. Golvade mig på en gång och fick mig att dra täcket över huvudet. Fast det fick man inte. För mens är ingen sjukdom. Jag levde på. Log. Gjorde det som förväntades av mig. Med den där molande smärtan i magen. För att man inte får låta kroppen vinna.

Utan hormoner har menscykeln blivit längre. 34 dagar säger min app. Appen är förvirrad. Den vägrar inse att alla kvinnor är olika. Den larmar varje månad för att mensen är för sen. För lång. Jag har aldrig haft koll på mensen. Inte i en kalender eller i huvudet. Mensvärken sa alltid till. Samma sak nu. Men lite konstigt känns det. Att den blivit längre. Är det kroppen som blivit gammal tänkte jag en morgon? Är detta början på förfallet?

« Äldre inlägg

© 2019 Tjejsnack by Alex

Tema av Anders NorenUpp ↑