G i r l y t a l k

Samlade inlägg från Natalia & Alex & Happy

Netflix tips: Snowden

I helgen loggade vi in på Netflix för första gången på evigheter. Tycker det var ovanligt mycket där inne som inte alls lockade men vi enades om att titta på Snowden. Historia om Snowden från början till nutid.

Man får ta del av Snowdens tidiga karriär som präglas av en stor patriotism. Det blir tidigt tydligt att Snowden är något extra, någon väldigt smart. Han träffar Lindsey som jag tycker verkar vara sjukt förstående och ett bra komplement till Ed. Tillsammans flyttar de runt i världen till Ed en dag får nog och säger upp sig. Han återvänder dock några år senare men är då betydligt mer skeptiskt. Det blir tydligt för att det inte är okej för honom att människor övervakas utan att de vet om det. Till slut händer något som blir droppen.

Jag som inte är så himla insatt i hela Snowden affären och som nog inte tyckte det speciellt exceptionella uppgifter som han läckte. Jag utgår nästan alltid från att inget är hemligt på internet. Hursomhelst. Det är var ingen actionrulle precis men likaväl sevärd. Speciellt om man är nyfiken på Snowden som person.

Så gick luften ur

I helgen var min pappa över på en snabb visit. Vi har inte världens bästa relation och även fast jag förstod precis vad han skulle göra och hur besöket skulle bli så har jag varit less resten av helgen. Som varit underbar!

Nils är i en mammig-period nu och det gör att V backar. Gömmer sig bakom jobb och annat “viktigt” (läs mans-viktigt dvs viktigt för hans behov ingen annans) och jag blir ensam med Nils.

Vi har varit ute utanför stan med vänner både igår och idag. Alltså jag och Nils. V gjorde ju sina mans-viktigheter. Och det har varit underbart. Vi pratade om bristande framtid inom vårt yrke men vad ska man göra istället? En fråga som följer mig just nu. Jättemycket! Och hur dyrt barnkläder kan vara. Och de där jäkla mans-viktigheterna.

Idag har jag bjudits min svärfamilj på middag och lagat tre middagar till veckan och sen tog jag slut. Legat i sängen en timme och bara slösurfat. Fastnade i en favoritblogg. Funderar på on jag ska tipsa lite om bloggar jag läser, så där som alla gjorde förut.

Fredag!

Fick lite oväntat besök av mina föräldrar igår men det var härligt att tillbringa lite tid med dom. Nu ser jag verkligen framemot helg. Hemmahelg. Den där helgen då vi faktiskt stannar hemma. Vi ska lyxa till det och gå på spa och jag ska uppdatera er om vad som händer på bröllopsfronten. I bakgrunden spelar vi Benjamin Ingrossos nya album. Ge den en chans vettja, faktiskt väldigt bra.

Boktips: 30 dejter på 30 dagar – Sarah Title

Så har jag äntligen tagit mig igenom en bok. Efter sommarens bokkavalkad så fastnade jag lite, eller tvärtom, fastnade inte för någon bok. Men nu har jag läst den här pastelliga boken.

Det är inte ofta det är baksidan av boken jag visar men den är så mycket härligare än framsidan. Älskar dessa färgglada anteckningsböcker och tänker att så skulle jag ha fet på jobbet. Eller hemma. Älskar färg och anteckningsböcker.

Boken är klassisk. Nördig tjej görs om och blir kär i den “coola killen”. Boken är faktiskt helt odramatisk. Från första sidan vet man lixom vad som ska hända och inte hända. Den är tydlig i sitt språk och kräver nästan ingenting av sin läsare.

Undertonen är feministisk och det finns med lesbiska och man och kvinna som inte är mer ön vänner och huvudpersonen har ofta en feministisk fråga på lager. Tyvärr känns det ju ändå som om det landar i det klassiska och stereotypa.

Dock ska jag säga att jag kommer läsa nästa bok också. Just för att de har koppling till bibliotek och nästa verkar lite mer normbrytande. Jag har någon hemlig (?) dröm om att jobba på bibliotek. Sortera böcker och läsa hela dagarna. Hur mysigt låter inte det? (Jag förstår att de som jobbar på bibliotek gör betydligt mer än så, vet dock inte vad så jag drömmer vidare).

Boken finns bland annat här.

Jag gillar att landa i lögnen

Jag lyssnade på Anna Hedenmos sommarprat. Det var lite spretigt, det ska jag erkänna, och kanske lite skrytiga ibland med episoder jag inte riktigt fattade poängen med typ en lång episod där hon berättar om när hon intervjuar Henning Mankell.

Hon pratar om sociala medier och bilderna vi lägger ut. Ytan. Det perfekta. Var det inte likadant förut? Att man tog fram kameran i de lyckliga stunderna? Hon frågar sig om släktingar var lyckliga som på bilden eller vad som fanns bakom.

En viktig diskussion. Ja. Vi behöver hela tiden påtala att Instagram inte är verkligheten. Mammarollen är sällan rosenskimrande dygnet runt så som den kanske framställs. Även min sjukdom, diabetes typ1, kan jag tycka framställs ganska glamoröst i sociala medier med de som är självutnämnda ambassadörer för sjukdomen.

Samtidigt så vill jag så gärna landa i det lyckliga när jag tänker på tex mina farföräldrar. Klart jag vet att de gick igenom svårigheter på alla möjliga sätt och plan livet igenom. Men jag vill lixom tänka på hur fint det blev till slut, att de var mestadels lyckliga, ja lite “slutet gott, allting gott”. Så vill jag också tänka på mina vänner. Att det finns massa problem och svårigheter vi delar men det är de fina stunderna jag vill landa i.

Jag vill inte att Nils som vuxen ska behöva fundera på om jag var lycklig på den eller den bilden eller vad jag dolde bakom leendet. Jag vill att han ska veta att jag är en människa med kamper, sorger och glädjeämnen precis som alla människor. Men att jag i grunden är lycklig. Framförallt vill jag inte att han ska känna att han behöver bära varken mina sorger nu eller senare i livet.

Deppig självbild

Har hamnat i något vidrigt och deppigt självbildsläge. Tycker jag är fet och ful. Det första stämmer nog ganska så väl med tanke på att min förbannade fot som jag stukade i januari fortfarande bråkar. Ska boka tid till på torsdag för jag har aldrig känt mig så stor, osmidig och svag. Jag känner inte igen mig själv och det gör mig rejält deppig. Får smått panik över att jag ska på bröllop snart. Fattar inte hur det ska gå. Kommer inte se klok ut. Först ska jag överleva flyget på cirka 10 timmar.

Jag tror inte att jag hatar min kropp just nu för att den är större än vanligt utan för att jag inte känner igen den. Min kropp sviker mig på alla olika sätt. Jag är inte dum, vet att det bara är jag som kan göra något åt det men det känns som ett moment 22. Tänker ändå att ett besök hos läkaren är en bra start. Är dessutom så himla ovan vid att känna så här. Att inte tycka om mig själv. Så frustrerande och provocerande. Och inte minst, patetiskt.

Religiösa tankar

Jag såg på allt för Sverige avsnitt tre igår. Amerikaner som lär sig om Sverige och tävlar om att få träffa sina svenska släktingar. Jag tycker det programmet är charmigt. Amerikanerna är stereotypa och det är Sverige också.

Just detta avsnitt berörde religion på ett sätt jag inte minns att de gjort förut. Vi i Sverige är sekulariserade (tror inte på gud) medan amerikanerna är det i stor utsträckning. Amerikanerna blev ledsna och tyckte synd om svenskar som inte får uppleva glädjen med att vara troende i en religion. Och ju äldre jag blir desto mer kan jag hålla med dem.

I min familj, där jag är uppväxt, var vi inte bara “inte troende” utan emot troende. Jag ör uppväxt med att människor som tror på gud är lite mer krokade än vad jag är. Jag har heller aldrig haft någon i min närhet som trodde på gud, alltså under uppväxten. Mina vänner konfirmerade sig för presenterna och jag valde att inte göra det.

Här är folk katoliker. Och ju mer jag rest och levt utan att bli tillsagd att vara “emot troende” desto fler med olika Tro har jag stött på. Olika kristna och muslimer.

Och jag är lite avundsjuk. För att det är så härligt att ha en tilltro till något. Något som är så självklart. Det är också en sak som förenar människor. En plats att gå till för att känna samhörighet. Och det kan jag verkligen sakna. En självklar plats. En tradition. Nog för att vi befinner oss i svenska kyrkan ibland och alltid känner oss välkomna där men det är ingen hemma-plats.

Jag tänker ibland att livet hade varit lättare med en tro. Annorlunda hade det varit. Kanske lite tryggare. Vad vet jag? Det var i alla fall ett intressant avsnitt av allt för Sverige.

Gôr söt doppresent

Sitter i bilen på väg mot dop i Borås. Det misstänkta ryggskottet är bättre idag så det kanske inte var ett ryggskott? Gjorde lite ont i morse men nu är det bättre.

Måste tipsa om denna söta spårvagn som jag alltid köper till nyfödda bebisar. Perfekt för västkustare att ge bort. Den finns i olika färger och jag köper mina hos Krabat i Göteborg. För övrigt är det en helt underbar leksaksbutik. Gedigna leksaker och inte så himla mycket plast.

Tycker man ska ge lite extra vid dop så i spårvagnen ligger kläder från Kappahls Newbie kollektion. Det var faktiskt Icey som valde och köpte dom. Riktigt bra val och väldigt söta bodies och leggings.

Jobb och kidnappningar

Är på väg hem efter två dagar i Köpenhamn. Denna arbetsvecka har verkligen känts rekordkort. Så ni ligger jag efter igen. Inser också att jag kanske alltid kommer ligga efter och att jag måste hitta en balans mellan vad som är okej att ligga efter med och vad som måste hanteras omedelbart. Den där balansen, igen.

Hela min avdelning var i Köpenhamn för att kolla läget. Och jag måste säga att jag har de mest fantastiska kollegorna. Jag har verkligen kul ihop med dom. Vilket ju gör det mest lite lättare. Tror detta är första gången jag trivts så bra med att jobba med tjejer. I ett gäng med 6 personer är det en kille. Igår cyklade vi runt i Köpenhamn och det borde man ju verkligen göra oftare.

Under dagens konferens fick jag världens hosta och helt plötsligt gjorde det allvarligt ont i ryggen. Det gick inte över. Tänkte ta en taxi från hotellet till centralen trots att det var fem minuters promenad. Gick till slut för att det gjorde så sjukt ont att sitta. När jag väl kom till centralen så var tågen inställda på grund av någon polisjakt efter en kidnappningen. Men nu har jag äntligen kommit på ett tåg som går framemot och sitter så still jag bara kan för jäklar vilken smärta. Tror kanske det kan vara som så att jag fått ryggskott. Hur vet man sådant? Och vad för man åt det?

Adressat okänd

Innan jag började blogga hör bloggade jag “som mig själv” fast på En öppen blogg för världen så klart. Jag skrev ofta till min dåvarande man när vi var isär eller till mina vänner när jag var på resande fot. Den här bloggen saknar adressat och det gör mig ganska omotiverad. Texterna blir inte lika bra, jag vet, men jag har tänkt att jag ska blogga regelbundet. Dagligen. Men jag vet inte längre. För jag bloggar ju dagligen. Ändå saknar jag att skriva. Det kliar lite i mig. För jag tvivlar på bloggandet. Utan adressat känns det inte lika motiverande. Och jag vill ge mitt skrivande mer tid.

15 oktober är det dags att skicka in ansökan till universitet om man vill plugga. Jag ör riktigt sugen på det. Något nytt måste hända. För jobbet känns fortfarande inte bra. Det skaver och jag är sugen på det där med skrivandet. Ja men att plugga på universitet är ju att skriva. Dags att fylla på mina 800 högskolepoäng. Jag har sökt lite litterarurkurser och hoppas att det ger mig nya uppslag och idéer.

« Äldre inlägg

© 2018 G i r l y t a l k

Tema av Anders NorenUpp ↑